Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Två böcker ur vårmarknaden. Omnämda af Georg Nordensvan - II. Zolas »L’œuvre»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för sin egen person. Han kan inte tjena tvä herrar, och han
har intet val. Kämpa p& lif och död med sitt arbete, pinas,
torteras deraf, r& på det, kasta det ifrån sig och genast börja
med något nytt, och så fortsätta, med ständigt segare
uthållighet, ständigt större viljekraft — det är hans lif. Man
förstår att den, som yttrat detta och som sagt det ur djupet af
sin själ, ej så lätt kan tryckas ned, att han hör till dem som
skola segra.
Men en oformlighet är det i bokens komposition att alla
dessa bifigurer inkräkta så stor del af romanen. Präktigt äro
de på sin plats vid Sandoz’ tor sd aga möten, i synnerhet vid
hans sista försök att förena dessa intressen, som ohjelpligt
söndrat sig. Men för öfrigt taga de vida större utrymme än
de kunna påräkna intresse, — så typiska som de kunde vara
för olika konstnärssinnen äro de knappast. Ingen af dem går
upp emot Goncourts utmärkta Anatole, konstnärsböhemen, och
de andra vännerna af denna krets från 1850. Kanske var
den tiden rikare på original än det andra kejsardömets Paris.
I hvarje fall var artistlifvet mera måleriskt då än nu, således
tacksammare att skildra .för en kolorist.
Man har sagt, att Zola tagit miste angående flera rent
tekniska detaljer. Möjligt, men oftare har han på ett
öfver-raskande lyçkligt sätt träffat just målarens uppfattning och
känslor. Och detta är så sällsynt, att man kan läsa hundra
berättelser, der konstnärer förekomma — och dylika äro ju med i
hvar annan berättelse — utan att träffa på en verklig målare,
sådana dessa äro ute i lifvet.
I det rent konsthistoriska som »L’œuvre» bjuder på,
skön-jes för öfrigt denna böjelse för att skära till i växten, som är
karaktäristisk för Zola, — som kan gifva jättekraft åt någon
enstaka målning af hans pensel, men som ock — rätt ofta —
förleder honom till att göra det medelstora jättelikt och som
äfven kommer honom — och deruti står han ej ensam — att
af det enstaka fallet göra ett allmängiltigt sakförhållande. Så
skarpt ensidig var väl ej den franska konsten på 1860-talet,
som det framgår af denna beskrifning på salonerna. Betydande
krafter funnos då och all sjelfständigthet var långt ifrån utdömd.
Var Cabanel än målaren på modet, så var dock ej hans riktning
allenaherskande öfver franska konsten. Man utdömde
»brutaliteten» hos de yngre paysagisterna — Rousseau till exempel —
men de behöfde endast tålamod och kraft, så trängde de sig fram.
Att Claude icke lyckas har författaren motiverat förträffligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
