Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Två böcker ur vårmarknaden. Omnämda af Georg Nordensvan - II. Zolas »L’œuvre»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sympati för hvad han skildrar, hvilket afstånd mellan de
tidigare arbetena och dessa af nyare dato, »Le joie de vivre,
Germinal och L’œuvre. Zolas ideliga framsteg, hans st&ndigt
ökade kraft utgöra lysande bevis på framgångens och ännu
mera arbetsglädjens lyckosamma inflytande på konstnären.
Det är skildringen af mmmskan Claude, af hans inre
utveckling, som gifver »L’œuvre» dess största värde. Att
Claude är konstnär betyder i sjelfva verket mindre,
hufvud-saken måste vara att han hade en bestämd uppgift, hvars
nående bief en fix idé, som undanträngde allt annat ur hans lif.
Claudes utveckling berättas lugnt och jämt. Man kunde
frestas att tro, det författaren, sedan hufvudpersonens historia
var färdigskrifven, inflickat sina detaljmålningar. Ty dessa äro
hållna i en annan stil än sjelfva berättelsens. Att de skildrade
episoderna om de refuserades salon, om salonsjuryns
tillväga-gående vid sitt domslut och om fernissningsdagen äro
förfärande bredt hållna, det gör mindre, så underhållande som
de äro. Kapitlet om juryn, — då för tiden sammansatt på
ett annat sätt än nu, när samtliga utställare välja dess med*
lemmar — är* pikant och troligen ej mycket öfverdrifvet.
Det är ej dessa skildringar, som tynga så mycket som
bipersonerna. Ett par af dessa — Mahoudeau till exempel
med sin qvinnostaty, som, då den just blifvit färdig, faller i bitar,
derför att han ej haft råd att skaffa en ordentlig jernstomme,
som kunde bära upp den, eller Bongrand, den präktige
konstnärssjälen — bilda förträffliga insatser i totalbilden. Så ock
San-doz, författaren, han, som i det längsta vill hålla ihop
ungdoms-kretsen och som slutligen i Claude begråter sin egen ungdoms död
och med ett medgifvande att vi alla skulle göra som han, om
vi vore fullt följdriktiga, går att fortsätta sût lifsarbete, det enda,
som ger hans tillvaro innehåll. Äran är ingenting annat än
humbug. Men man drifves till att arbeta ändå, för arbetets
egen skull.
Den 8jelfbekännelse, Zola lagt i Sandoz’ mun, är yttepst
karaktäristisk. Dem liksom kompletterar berättelsen om Claudes
lif för arbetet, denna sjudande bikt om huru sträfvandet att
uträtta något i lifvet bemäktigar sig personen helt och hållet,
håller honom uppe och jägtar honom till döds. Han kan ej
annat än sträfva, sträfva ideligen, utan hopp noga taget, »endast
derför att arbetsdriften bultar inom en som ett hjerta, med
eller emot ens vilja.» »Om man sedan hade någon, glädje af
detta hundlif!» Sandoz gör lifvet surt och för sin familj liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
