Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Ann Charlotte Edgren-Leffler. En essay af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den härliga gestalten, hvars harmoniska former brukade
fröjda hennes öga.
* *
♦
Men det enkla och naturliga kan icke trifvas med det
konventionella. Härmed förstår fru Edgren allt det
konstlade, man skapat, all denna societetsmoral, som uppfyller
samhället, onaturen bland menniskoma, som de sjelfva satt
i naturens ställe, och lögnen, som skyler sig under en
aktad och ärad mask. Hon afslöjar utan medlidande
excellensen, serafimerriddaren, — honom, en af de aderton och
sitt stånds ypperste, honom, författaren till de vältaliga
äreminnena, — blottar utan skonsamhet hans moraliska
och ekonomiska ruttenhet, hur han utpressar sina
under-hafvande, förskingrar myndlingars medel, förfalskar och
ljuger, allt under det morfinsprutan lurar bakom leendet
och total ruin smyger sig bakom prakten och storheten.
Hon afslöjar obarmhertigt »societetens» uselhet, all
flärd, all lögn, all tomhet och lastbarhet; allt detta, som
döljer sig under de granna toiletterna, elakheten,
korruptionen, onaturen, oblygheten; Cecilia, den unga flickan, som
redan efter tre vintrar, tillbragta i societeten, är passerad
och — förstörd; den sminkade koketten, som döljer sina
skrynklor, och dottern med sin gula hy, sin sjukdom och
sin bitterhet; den gråhåriga amiralinnan, som ligger med
rått kött för att bevara halsens hvithet; och slutligen
Au-rore Bunge, den blaserade och sköna baldrottningen.
Dylika societetsmenniskor begripa ej naturen. Aurore
t. ex. När hon vandrar genom skogen, känner hon sig
som en främling. I början springer lion, och allt, hvad
hon möter, förskräcker och upprör henne. Allt gör henne
rädd, äfven de egna fotstegen. Allt är så stort, så
högtidligt och imponerande. Först ser hon en fiende i den
Ur Dagma Krönika, VI. 8—9. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
