Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En framtidsmusiker. Frans Liszt och hans betydelse för den moderna konsten, af V. v. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till hans trenne barn och hans trogna följesiare undegar fem
år (1835—40). Att dessa år, trots det hämmande för hans
utveckling, som låg i detta förhållande, icke desto mindre
blifvo af en afgörande betydelse för konstnären Liszt,
berodde kanske mest derpå, att han nödgades lemna Paris oeh
genom det starkt impulsiva lifvet under oaf brutna resor
emottog en mängd nya intryck och éynpunkter, hvilka mer
än bågot annat gåfvo honom en andlig mognad långt öfver
sina år.
mer och me’r till sig. Och nu flydde han ej längre den förföriska
gref-vinnan. Det gamla förhållandet tog honom allt starkare fången, ända
tills det utmynnade i en skandal, som bragte hela den förnäma verlden
i uppror och gjorde dess älskling omöjlig i Paris: madame la Comtesse
d’Agoult hade från man och barn rymt med pianisten Liszt.
»Det var», säger en af Liszts %biografer om detta förhållande,
en plötsligt frambrytande kärleksflamma, som i ett ögonblick tändes,
man vet ej huru, ej heller resultatet af en stilla spirande böjelse eller
frukten af én ömsesidig inre själsfrändskap : det var en tillfällighet, en
nyck, en lek — en olycka.»
Sådant det nu var, var emellertid tärningen kastad, och med sin
vanliga generösa storsinthet samt med ett för hans år ganska
anmärk-ningsvärdt praktiskt förstånd öfvertog han från första ögonblicket alla
en mans förpligtelser gent emot den qvinna, som ofirat sig för honom.
Och den pligttrohet, hvarmed han, så länge förhållandet varade och ännu
längre, fylde dessa förpligtelser samt tog på sig alla konseqvenser af det
steg han tagit, nödgade äfven dem, som dömde omildast, erkänna, att
hans handlingssätt var fullt »korrekt», och till och med grefve d’Agoult,
grefvinnans man, betecknade honom i detta hänseende, som >en man af
ära». Det är bekant, att Liszts, trots den lidelse som beherskade
honom, sökte afhålla grefvinnan från att för hans skull Öfvergifva sin
familj. Sedan det icke desto mindre skett, insåg han, att det enda satt,
hvarpå hon kunde rehabilitera sig, var genom ett lagligt giftermål, men
då han för att möjliggöra skilsmessan från grefven sökte förmå henile
att öfvergå till protestantismen, erhöll han till svar: »madame la
Comtesse d’Agoult ne sera jamais madame Liszt». Detta inträffade redan
under vistelsen i Genève, alltså i böljan af deras förbindelse, och må
hända erhöll hans tro på den lycka, han drömt om, redan d& första
stöten, om ock nu denna skugga var öfvergående. Detta svar kastar
emellertid ett egendomligt ljus öfver grefvinnans karakter och ger nog
skäl för deras mening, sota vilja göra den ej så litet hypokritisk. Jemte
den ovanliga begåfning, hvaraf hon var i besittning, hade hon tillika
insupit alla romantikens sjukligt förvirrande intryck, utan att synas
förmå beherska dem eller bringa något fast andligt resultat derur. >Hon
tillhör dessa psykologiskt intressanta qvinnonaturer, hvilkas inre existens
utgör en blandning af andliga ingredienser, som aldrig nå till klarhst
utan hela lifvet igenom förblifva* i ett sväfvande tillstånd, hvilket gör,
att de hvarken nå till någon kraft i det afgjordt goda eller afgjordt
dåliga.» Det sjelfbedrägeri, som detta medför, får, som man kan finna,
gent emot andra lätt dragen af hypokrisi, och det är att antaga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
