Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En framtidsmusiker. Frans Liszt och hans betydelse för den moderna konsten, af V. v. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven i hans yttre ställning iuverkade umgänget
med romantikerna på ett sätt, som här i förbigående må
vidröras, då det mer än mycket annat bidrar till hans
karakteristik. Han var under dessa år de förnäma salongernas
hjelte. »Le petit Litz», underbarnet, som en gång
öfver-hopats med bonbons och smekningar, som efter konsertens
slut giort ronden kring logerna för att låta sig kyssa af
hertiginnor och grefvinnor, hade nu blifvit »le grand prodige»,
som från piaöot till dem talade romantikens språk, som
med sitt blixtrande snille, sin bländande konversation af
Ltazt med sin djupare natur mycket snart insSg, såväl detta som det
osanna i deras inbördes ställning. Härtill kommo äfven andra omstän*
digheter, som orsakade slitningar och slutligen ledde till skilsmessa, bland
annat helt visst icke minst den, att grefvinnan med sin öfverspändhet
och tillika fåfänga, envisades att vifja utöfva ett bestämmande inflytande
på Liszts konstnärskap. Hon drömde om ingenting mindre än att blifva
hans Musa, som skulle beherska hans inspiration och lysa honom framåt
på konstens bana.. Detta irriterade hans nervösa ömtålighet om sin
konstnärliga sjelfständighet, och hvaije sådant försök afvisades af honom
med den förkrossande ironi, han »hade till sitt förfogande, hvilket åter
naturligtvis ledde till obehagliga divergenser. Sålunda berättas det, att
då vid en dylik scen den unge diktaren de Konchaud entusiastiskt
utropade: »Hon har rätt! Vi skola böja oss, endast qvinnan kan förädla
mannen. Tänk på Dante och Beatrix, tänk på huru den gudomlige
diktaren lyssnade till hennes ord som till en uppenbarelse! Du Dante,
hon Beatrix», Liszt häftigt afbröt honom med de orden: ».Bah, Dante
och Beatrix!, Det är Dante’rna som skapa Beatrixerna — de äkta dö,
när de äro aderton år!» Grefvinnan förstod aldrig att »der kärleken
lefver, är egoismen död», och att detta mer än eljest gäller den qvinna,
hvars lott det är att älska ett snille.
Som man ser hade förhållandet, trots det romantiska skimmer,
som vid denna tid omspelar både Liszt och grefvinnan, ej endast ljusa
sidor; och med varsamhet torde man derföre ock få emottaga den
poetiska skildring deraf, som efter grefvinnans muntliga meddelande
upptecknats af fru Marie Colban #(»Nyt Tidskrift» mars—april 1886) och
hvilken trots sina intressanta detaljer, vid jemförelsen med mera
objektiva framställningar, temligen tydligt hänvisa på den förut omnämda
benägenheten för »sjelfbedrägeri». Att det verkligen fans rika poetiska
moment deri, ligger väl i sakens natur, men också att dessa mer och mer
blektes ut af den inre och yttre disharmonien.’
I slutet af 1839 lemnade både Liszt och grefvinnan Italien. Liszt
reste för andra gången till Wien, grefvinnan återvände till Paris med
barnen, (sonen Daniel död i unga år och tvänne döttrar, Blandine, gift
med Napoleon IH:s siste inrikesminister, Emile Ollivier; Cosima, först
gift med Hans v. Biilow, sedan med Richard Wagner), och det
förhål-lande, som i så många afseenden ingrep afgörande i Liszts lif, kan
härmed anses slut, äfven om de yttre konseqvenserna deraf sträckte sig ännu
längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
