Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Kärlek per telefon, af Mark Twain, öfvers. af J—y R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag sjunger Sweet By and By, men utan att dermed förena
minnet af de sårande ord han uttalat med anledning af
denna sång.» Alonzo! Alonzo! hvad betyder detta? hvad
har händt?
Men Alonzo förblef mållös, hvit och kall som döden;
hans mor skyndade att öppna fönstret för att den friska
luften måtte vederqviqka den olycklige. Ett kort föll till
golfvet ur gardinens veck och hon läste: M.
Sidney-Alger non-Burley, San Francisco.
— Den eländige! — vrålade Fits-Clarence. Han
störtade ut på jagt efter den falske presten i afsigt att döda
honom. Kortet förklarade allt, ty våra båda unga hade i
sina samtal tillstått för hvarandra sina föregående tycken,
icke utan att skämta på bekostnad af de olyckliga, «ora
blifvit slagna ur brädet, såsom det alltid är brukligt mellan
älskande.
VI.
Under de två månader som följde hände mångahanda
ting. Rosannah, den stackars föräldralösa hade icke återvändt
till sin mormor i Portland, i Oregon och hade icke skrifvit
till henne mer än samma biljett in duplo, som blef funnen
i Telegraph-Hill. Den person, som lemnat henne en
tillflyktsort, hade utan tvifvel lofvat att hålla hennes göranden
och låtanden hemliga, ty alla ansträngningar för att återfinna
hennes spår voro fruktlösa. Men Alonzo glömde henne icke.
Han sade till sig sjelf: »Hon skall sjunga vår ljufva romans,
då hon iir sorgsen, och jag skall återfinna henne.»
Och tagande sin rensel och en portativ telefon på
ryggen, skuddade han sin födelsestads snö af sina fötter och
hastade ut i vida verlden.
Långt, mycket långt, vandrade han, irrande omkring
från land till land; stundom sågo de förbluffade
förbipasserande en blek och af bekymmer utmerglad man klättra upp
på telegrafstolpen och förblifva melankoliskt uppflugen på
denna höjd, med örat tryckt mot en liten låda. Snart steg
han åter ned med en suck och återtog sin afbrutna vandring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
