Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Kärlek per telefon, af Mark Twain, öfvers. af J—y R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag säger dig rena och oförfalskade sanningen, då jag
försäkrar dig, att jag inte talat om denna romans. Jag skulle
inte för allt i verlden vilja sära dig... Rosannah! dyra
Ro-sannah...Oh! tala till mig, jag besvär dig derom!
En paus inträdde; sedan hörde Alonzo snyftningarna
aflägsna sig och förstod att hans interlokutris hade lemnat
telefonen. Han steg upp med en suck och gick brådskande
ut ur rummet, mumlande: Jag går ut och söker min mor.
Måste jag än fördenskull leta igenom hvartenda fattighus
och hvarenda barmhertighetsinrättning, så skall jag finna
henne, och hon skall öfvertyga Rosannah, att jag aldrig haft
för afsigt att såra henne.
En minut senare kastade sig presten på telefonen som
en] tiger lurande på sitt rof. Han väntade inte länge. En
ljuf röst darrande af tårar, sade:
— Dyre Alonzo, jag har haft orätt; det är omöjligt,
att du sagt någonting så grymt; någon måste ha härmat
din röst af elakhet eller på skämt
Förrädaren svarade kallt med ljudet af Alonzos röst:
— Du har sagt: »Må allt vara slut mellan oss!» Och
må det vara så. Jag föraktar din ånger och tror inte på
misstaget
Sedan gick han strålande i sin djefvulska triumf och
försvann för alltid, han och hans telefonuppfinningar.
Fyra timmar derefter kom Alonzo tillbaka med sin
mor, då de genast satte sig i förbindelse med hotellet i San
Francisco, men utan att erhålla något svar. De väntade
länge, länge vid den stumma telefonen ...
Slutligen det ögonblick, då solen gick ned i San
Francisco och det var natt sedan tre och en half timme i
East-port, anlände svaret på den utan återvändo upprepade
kallelsen: »Rosannah! Rosannah!...» Men, ack! det var tant
Susannahs röst
— Jag har varit ute hela dagen, — sade rösten —
jag kommer ensam; jag skall hemta henne... (Här en
väntan på två minuter,-fem minuter, tio minuter; sedan dessa
ödesdigra ord, uttalade méd förändrad stämma:) Hon hgr
rest med sitt bagage; hon har sagt till tjenstfolket, att hon
skulle helsa på bekanta; men hör här biljetten, som jag fann
på bordet i hennes rum: »Jag Har rest; sök icke efter mina
spår; mitt hjerta är krossadt, ni skall aldrig mera återse
mig. Säg honom, att jag alltid skall tänka på honom, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
