Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Svenska nationalteatrarnes framtid, af Homo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvad som afgjordt lider på ett dylikt jägtande,
ett forcerande af arbetet, är de uppträdande artisternas
re-ceptivitet, deras fysiska förmåga att uppträda, deras förmåga
att skapå eller som det på konstspråket heter
individualisera. Visserligen medför ett oftare återkommande tillfälle
att uppträda en större teknisk säkerhet eller rutin, och
mången har blifvit framstående eller till och med efter våra
förhållanden stor endast på sin förmåga i den vägen; men
vill man vara ärlig, måste man ock erkänna att tekniken ej
är den dramatiska konstens a och o, att der äfven behöfves
studium, ett studium, som visserligen ej uteslutande far
vara skolynglingens af regler och instruktioner stödda
försök, utan den fullbildade mannens säkra arbete på att efter
sin gåfva lösa en gifven uppgift. Men hur går det
härmed vid ett dylikt forceradt arbete, der den ena uppgiften
så att säga tränger ut den andra? Jo, vi få en mängd
half-gångna foster, alstçr af instruktörens (om en sådan finnes)
anvisningar och konstnärens teknik, men vi hinna aldrig
att fa se konstnärens fina detaljarbete, karaktärens
cisele-ring, ty bäst konstnären är sysselsatt dermed kastas han
hufvudstupa in i en annan, kanske än mer omfattande
uppgift. Man säger att vår dramatiska scen för närvarande ej
kan återgifva Shakespeare. Det är troligen alldeles riktigt,
men den saken torde böra betraktas som ett axiom,
åtminstone bör man ej söka bevisen derför från de senast gjorda
försöken, under Rossirepresentationerna, ty under en febril
verksamhet, sådan som då rådde, måste man ursäkta artisterne,
om de inskränka sina framställningar till försök att
åtminstone ej bryta mot reglerna i elevskolan.
Redan detta är ju farligt nog. Men må man ej tro att
det stannar härvid. Arbetsfopceringen har fört med sig ett
annat ondt, som tycks antaga högst betänkliga proportioner.
Det är förlusten af de fysiska egenskaper som fordras för
uppträdande å scenen. Vi ha vid vår dramatiska scen haft
åtminstone ett par sådana ganska allvarsamma fall, och skall
arbetet ökas i samma proportion som hittils, lära nog flere
ingalunda uteblifva. Och dylika fall ha sina vanliga följder:
rubbningar och stockningar i repertoaren, förargelse bland
publiken och förluster för teatrarne.
Vid operan bli farorna af ett dylikt system än större.
Ty sångrösten är vida ömtåligare än talrösten, och allra
helst är detta fallet med röster sådana som hr Odmanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
