Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Svenska nationalteatrarnes framtid, af Homo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller fröken Eks. Och dock är det nästan uteslutande på
dem, som dagens tunga och hetta livila. De ha om hand
hela den stora operarepertoaren, och hvad som värre är,
de äro ensamma om den. Resultatet har ej heller
uteblif-vit Vi fingo höra det från Danmark för ej länge sedan,
då det sades, att hr Ödmanns och fröken Eks röster g
hade samma klang, samma välljud, som då de en föregående
gång läto höra sig. Och är detta underligt? Redan 1883
uttalade den dåvarande teaterdirektionen att operan behöfde
en tenor och en framstående sångerska till, men hvart ha
dessa tagit vägen? De ha aldrig blifvit synliga, utan hr
Ödmapn och fröken Ek ha fått gno på i sitt anletes svett,
undantagandes när någon af dem för någon tid varit
opass-lig. På sådant sätt kan det naturligen ej gå i längden.
Men är då vår publik blind och döf? Ser och hör
den ej sådant? Nej, det gör den icke. Vår publik är en
samling okynniga, jag vågar väl ej sägij okunniga, barn som
gå på teatern för att leka med de stora dockorna på scenen,
som tycka det är mycket roligare att applådera och kasta
blommor än att höra en opera eller en tragedi. Den väljer
sig några gunstlingar, hvilka den förtrycker med hela
tyngden af sitt gunstlingsskap. Och skulle än en af
gunstlin-garne låta höra en falsk ton eller bete sig litet tafatt på
scenen, så försvinner detta så lätt bland de starka
bifallsropen och de rika blomsterskördarne. Och hvad blir följden
häraf? Naturligtvis ingen annan än att teaterdirektionen
måste använda de sålunda utmärkta artisterne i tid och
otid, tvinga dem att forcera sitt arbete och kasta dem in
på uppgifter, för hvilka de ej lämpa sig. Se t ex. på
Lohengrin. Inte kan någon påstå att hr Ödmann är någon
tillfredsställande Lohengrin? Lohengrin är ju ingen
pep-parkaksprins, som fruntimmer kunna sluka med ögonen och
som jollrar fram sina profetior och sin kärlek. Mera kraft
i både röst och gestalt måste väl finnas hos en sagohjelte
från 900-talet. Hr Ö:s lyriska tenor har ju en rad triumfer
att uppvisa, men talet om dess ombildning till hjeltetenor
torde nu böra kunna sluta, ty försöken dervidlag ha hvarken
gifvit vackra eller helsosamma resultat.
Det förhåller sig med fröken Ek på ungefär samma sätt
Detta gunstlingskap, som visst icke är något
utmärkande drag endast för lyriska scenen och till hvilket
artisterne naturligen äro fullkomligt oskyldiga, framkallar lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
