Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Staten som konstbeskyddare, af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dylikt kan vara af större eller mindre vigt, det
bidrager dock att sätta skolan i misskredit.
Farligast är fåmannaväldet, äfven om det är upplyst.
Eleven vet, hvilka åsigter som äro omtyckta på högre ort.
Vill \ian fram, ser han således den beqvämaste vägen. Ibland
har han talang och är fÖrtjent af framgången, ofta har det
funnits andra, som fÖrtjent den bättre än han, men som
för-spilt sin lycka. Af dessa ha opponenternas kärntrupp
bildat sig, deras åsigter anses uppkomna af tryck, medan de
öfriga äro sjelfständiga, endast derför att de ej slutit sig till
oppositionen.
Må hvar och en ha sin ärliga åsigt! Inte ha
opponenterna funnit konstnärsskapets blåa blomma, fast de
skrif-vit på den der listan, och inte ha de andra behöft handla
enligt egoistiska grunder, då de hållit sig utom. Det
första bevisar lika mycken sjelfständighet som det sista.
Oppositionsmän har det funnits förr liksom nu. Men
de ha föga uträttat, ty deras tid har kommit, de ha fått
makt och uniform och blifvit andra menniskor. Det är det
sorgliga att det plägar så ske, att den friskt revolutionära
ungdomen så ofta skall följas af en än mera ensidig
reaktion — att åsigterna gråna förr än håret
Så snart den fria konsten göres ofliciel, så snart den
skall ledas, då är faran nära att den skall gå utföre.
Konsten kan gå sjelf, den har hunnit till stadgad ålder. Man
tjenar den ej genom att sätta tyglar på den.
Att leda konsten i en riktning, som man sjelf bestämt,
är farligt, derfor att den då gerna blir traditionell. Man
ställer upp förebilder, och så blir konsten servil — det
värsta den kan bli. Hellre hur pojkaktig som helst, om
den blott med friskt sinne söker sig fram — hellre det än
att göra efter hvad andra gjort Ty det är ju hvad man
sjelf ser och känner, man viU lägga fram i konsten.
Hvar-för då gå tillbaka, i uttryckssätt liksom i motivval? Om
den, som sträfvar ärligt, misströsta vi aldrig, låt vara att
han inte nått dit han velat komma.
Ett djerfl försök, en ansats, som misslyckats eller
endast fullkomligt lyckats, har mer intresse än ett
genomarbe-tadt verk, som blott vitnar om flit, om korrekthet
Konsten så föga tyglad som möjligt, dess herskare så
många som möjligt för att hindra ensidighet, alla målare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
