Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - En framtidsmusiker (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
himlastormaren igenkänna »le petit Litz». Allt hos
honom var nytt, med en hittills okänd makt och på ett
hittills obekant språk talade han till sina åhörare, och han
band dem i en förtrollning, som gjorde att till och med
konsertsalens hela atmosfer syntes förändrad. Allt var
stamning, rörelse; spänning i hvarje ansigte. Och på podiet
Liszt sjelf, omgifven af en krets af qvinlig skönhet och
elegans, till största delen hans elever, med hvilka han nu
utbytte komplimanger och skämtsamma repliker eller bland
hvilka han under pauserna helt ogeneradt slog sig ned.
Konsertsalen tycktes förvandlad till en salong, och lik en
ungdomlig gud stod i dess midt den smärta
ynglingagestalten med de blixtrande blågråa ögonen och sin skarpt
skurna »profil d*ivoire», omgifven af det långa mörkblonda
håret, beherskande allt med den tändande makten af sitt
snille. Om hans spel från denna tid skrifver dHDrtigue i
»Gazette musicale»: »Han är ’det poetiska inbegreppet af
»alla intryck, som han emottagit Och dessa idtryck, som
han enligt all sannolikhet ej skulle förmå återge i ord eller
i klart uttryckta tankar, dessa reproducerar han nu i hela
deras obegränsade utsträckning med en sanning, en kraft,
en energi i känslan och förtrollning i uttrycket, som är
oförliknelig. Än är hans konst passiv, ett instrument, ett
eko: hon uttrycker, hon öfversätter; än är hon åter
verksam: hon talar, hon är det orgau, hvaraf han betjenar sig
för att utveckla sina idéer. Så sker det, att Liszts föredrag
ej är ett mekaniskt, materielt exercitium, utan vida mer och
i_ egentlig mening en komposition, en verklig konstskapelse.»
Anda till framemot fyrtiotalet var pianospelet i allmänhet
af den art, att snabbheten, lätthet och elegans i figurer och
passager samt i fråga om uttrycket en vek, så att säga i
midten af känslan stående melodi blef det förherskande
draget. De mera begåfvade af den tidens virtuoser, såsom
Hummel, Clementi, Moscheles hade visserligen sökt att
förbinda det virtuosa elementet med den klassiska musikens
lyriska innehåll, men man hade ännu knappast fatt rätt sigte
på hvad detta senare djupast innebar. Den mångsidighet,
det djupa innehåll af romantik och lidelse, som ligger i
t ex. Beethovens pianoverk, var ännu så godt som en
förborgad skatt Likasom andan i hans musik under hans
lifstid blef oförstådd och den universella och historiska
betydelsen af hans storhet knappast uppgått för mer än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
