Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - En framtidsmusiker (forts. och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som man då kände — ingalunda återgaf originalets
karakter. Violinbilden, sådan Paganini gifvit den, stod lefvande
for hans föreställning, och under intrycket häraf skapade
hans fantasi den på nytt genom en process, hvarunder
violinbilden förvandlades till en pianobild, utan att den förra
förlorade sin karakter eller den senare nedsjönk till en blott
fotografi. Och med detta första försök att öfversätta från
ett instrument till ett annat öppnade han nu nya banor
äfven för den skapande fantasien; ur detta växte upp hela
den rika pianoliteratur af transkriptioner, i hvilka orkesterns
klangeffekter och den menskliga sångdeklamationens alla
stämningar fingo lif under pianots döda mekanism. Så
förkättrad den från det konservativa hållet än blifvit, har
den med det ursprungliga konstverkets sjelfständighet burit
ett nytt innehåll fram, och gjort det så, att ingen, som vill
vara ärlig mot sig sjelf och mot samtidens konst, kan
förneka dess betydelse — lika mycket ur inre som ur teknisk
synpunkt — för den musikaliska utvecklingen.
I stillhet arbetade Liszt nu under nära fyra år på det
mål, han satt sig före, och ju längre han nådde i sitt arbete,
desto starkare växte vingarne, desto djupare trängde han
från den glänsande ytan, som han nu lärde sig fullt
be-herska, in i sjelfva konstens anda. Och att? betydelsen af
Liszts pianospel blef så oerhörd, som den verkligen gjorde,
berodde väl förnämligast derpå, att han aldrig blef sin vackra
devis otrogen, att han i hvaije ögonblick kände de höga
förpligtelser, snillet pålad^e honom, och att dessa voro
bestämmande för hela hans verksamhet.. Också var det aldrig
tekniken såsom sådan han efteijagade, utan tekniken såsom
andens språk. Redan fadern hade hos honom inskärpt, att
virtuositeten var berättigad endast såsom medel att
deri-gerom nå fram till det sjelfständiga skapandet, och hans
sträfvan var nu att utveckla denna till en sådan höjd af
uttrycksförmåga, att den slafviskt kunde lyda och återspegla
äfven den finaste skiftning i hans inre lif: den skulle vara
ett medel för det stora målet, men målet sjelft var
konstinnehållet
»Det är denna princip, som gjort Frans Liszt till det
moderna pianospelets heros och till grundläggare af en ny
epok på detta område.»
När Liszt åter framträdde inför offentligheten, var han
som förvandlad, och man hade svårt att i den romantiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
