Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen.
Hans hem var oordentligt, och der spelades bräde och dracks
öl hela förmiddagame.»
Allt detta gjorde han. Men han är icke Strindberg,
ty Strindberg var för fattig att kunna uppträda så storståt’
ligt. Deruti voro de lika, att båda blåste b-kornett, att
båda ingenting gjorde, men slogo dank och spelade brade.
Liksom hjelten i »Inackorderingarna» kommer nan med den
frågan, om Atterboms »Svenska Siare» läses utantill i examen.
Omdömet öfver Geijer är redan nu färdigbildadt; icke ett grand
bättre, än det, han sedan uttalat*. Vidare gör han
bekantskap med en kamrat i samma läge. Hela hans bibliotek
var en salmbok i kofferten. Denne fick stå modell, då han
lät hjelten i »Lättsinnet», sökande efter sina böcker, hitta
dem i en gammal koffert; der lågo de gömda bland han«
orena kläder — »en salmbok, ett testamente och en Anna
Maria Lenngren».
Hans ställning var sålunda hvarken lycklig eller
afiinds-värd. Han längtade ock ifrån den. Han längtade att komina
bort, att bli sjelfständig, böija ett nytt lif, och han tankte
på att bli folkskollärare. Han sökte flera lärareplatser,
misslyckades och for till Stockholm. Der fick han slutligen
anställning i Klara folkskola. Samtidigt skulle han studera.
Men han passade ej att undervisa. Han var för blyg
och såg för ung ut, och han injagade ingen respekt
Pedanteriet fann han onaturligt, rottingen motbjudande. Dessntom
var. han för fin att kunna uthärda denna lukt, dessa trasiga
kläder och sjuka barn.
Behållningen från hans skoltid blef dock ingalunda
obetydlig. Dels började Strindberg att fundera öfver
undervisningen. Han fann i den ett fel, en brist, att afhjelpa. Dels
gjorde han iakttagelser vid besöken i barnens hem. Der
såg han ett elände utan bot och utan gränser. Der gjorde
han ock förstudier till åtskilligt i »Roaa Rummet».
Beskrifningen af Klara fattighus, som var upplåtet under
bostadsbristen, erinrar alldeles slående om det gamla
trähuset i »Hvita Bergen». »I en stor sal lågo och stodo vä
ett dussin familjer, som delat golfvet med kritstreck. Der
stod en snickare med sin hyfvelbänk, der satt en skomakare
med sitt bord, och rundt om krälade barn och qvinnor på
* I »Svenska Folket.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
