Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
portame, och staden skall svälta ihjel, ty det växer intet
på gatorna.» *
Här se vi ett återgifvande af den adertonåriges tankar.
Staden, det är eldstaden, som uppslukar allt lefvande.
Der-för måste den utdömas i det blifvande natursamhället
Allt detta hade insmugit sig i Strindbergs känsliga
sinne. Han fann, att han egde förråd, »materialsamlingar
af erfarenheter», af iakttagelser, anmärkningar, kritik och
tankar, ehuru jäsande och sjudande i en ännu oordnad massa.
För att öppet kunna få tala om dem, fritt få utlopp för
dem, sökte han efter sällskap. Då sådant icke erbjuder sig,
börjar han deklamera. En dag får han rätt på, hos en
bekant elementarlärare, Schillers »Röfvarebandet» Här finner
han sig sjelf med sina tvifvel och sin samhällsleda. »Jag
äcklas af detta bläcksuddande sekel», ropar Carl Moor, » då
jag läser i min Plutark om store män. Prometheus’ gnista
har slocknat, och derför tillgriper man nu nichteldar från
teatern. Der bomma de för den sunda naturen med vidriga
konventioner, kyssa fotterna på skoputsaren, för att han
skall göra dem påminta hos »Hans Nåd», och hunsa den
stackars satan, som de icke frukta etc.»
Detta var ju han sjelf, hans egna tankar och intryck,
hans drömmar omsatta i ord, hans revolterande kritik i tryck.
»Det fans sålunda en annan och en stor, berömd förf., som
känt samma äckel för hela skol- och universitetsbildningen,
och som hellre velat vara %n Robinson eller en stråtröfvare,
än låta inskrifva sig i denna armé, som kallades samhället»
Här predikades upproret, krig mot det bestående.
Röfva-ren blef hans hjelte, hans ideal, hans andra jag. Och »han
imiterade honom ej, ty han var så lik honom, att han ej
behöfde efterapa. Lika uppstudsig, lika vacklande, lika
oklar.»
Sådan* hade han blifvit Han var led vid det hela;
han tänkte på att fly bort ur det civiliserade samhället, på
Algier och på främlingslegionen. Här spirar sålunda redan
* Se »Likt och Olikt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
