Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapötaflor. Tanken att få lefva på landet stod framför honom
som en skön dröm. Den var ett af motiven till hans önskan
att bli folkskollärare.
Vidare är hans samhällshat redan nu fullt utbildadt
Samhället är ett konstsamhälle och som sådant föraktar han
det Han tycker, att det är gjordt genom ett våldförande af
naturlagarne. Han längtar derifrån, ut i naturens enkelhet,
och då staden var en produkt af detta konstlade samhälle,
hatar Strindberg staden. Han befinner sig i samma
stämning, som Sten Ulfiot i »Odlad Frukt». Torg och gator,
tycker han, voro gjorda liksom för torgföring af »de yttre
tecken, hvilka angåfvo stigande eller fallande på den
orimliga sociala skalan. Han hade kulturfientlighet i blodet.»
Han trånar, såsom det vilda djuret, bort, ut i skogame.
Icke ens det lilla Upsala tolererar den unge svärmaren.
»Såsom ett mindre stadssamhälle borde småstaden Upsala
ha tilltalat honom mer än storstaden, hvilken han hatade.
Hade småstaden verkligen varit en utvecklad form af
landt-byn, så hade den varit att föredraga. Nu är småstaden en
tarflig, anspråksfull kopia af storstadens misstag.»
Här se vi, med andra ord, att Strindbergs rousseauism,
hans kulturfientlighet och samhällshat ingalunda äro ett
hugskott, som han senare uppfunnit. Tvertom ega de djnpa
rötter, då han nu, endast adertonårig, kan tänka sådana
tankar. Och tankarne blefvo verklighet Han skrifver om
dem, han kämpar för dem. De öfvergå till en idé, en fix
idé, så outrotlig, att han icke allenast omsätter den i
studier och afhandlingar, men rent af låter den inverka på sin
roman- och historiediktning. Hans afsky för
kulturmcnni-skan, rättare dock för stadsbon, urartar helt följdriktigt till
en dyrkan af naturmenniskan. Denna blir nu bonden, och
bonden idealiseras af idealhataren Strindberg.
Men icke nog härmed. Idén är honom så öfvermäktig,
att den ständigt återvänder. Det är den, hvilken inspirerat
honom i företalet till »Giftas»; den, som lik en röd trad
genomlöper Utopierna; den, som i reflexionsform går igen
i hans sjelfbiografi. Dessutom kan man spåra den i
»Svenska Öden och Äfventyr», och den erhåller sitt förnämsta
uttryck i berättelsen »Per och Pål.» Andemeningen är
den: att »landet föder staden. Staden suger ut landet;
den tar bara emot, men ger dåligt igen. Stäng stads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
