Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatern. Först var det artistlifvet, som är friare än andra
menniskors; vidare den omständigheten, att artisterna på sätt
och vis hafva trädt ut ur samhället; slutligen var det en
afhand-ling af den 25-årige Schiller: »Om Teatern såsom sedlig
uppfostringsanstalt* Der blef han tjusad af all den härlighet,som
ut-lofvas. Der — på teatern — af kastas alla band; menniskorna för* ,
brod ras och de fjettras ickepängre af »förkonstlingens och modets
kedja»; der skulle han ock återfinna den drömda idealnaturen.
— Således en ny form för naturkärleken och samhällshatet
Strindberg ville debutera såsom Carl Moor och Lucidor.
Orsaken är förklarlig. »I dem» säger han sjelf, »hade han
i tryck funnit sitt inre uttaladt, och derför ville han tala
med deras tungor. Lucidor tog han nu som en förolyckad
och missnöjd, af fattigdom undergräfd högre natur.* Han
deklamerade, gymnastiserade, läste roller och öfvade sig.
För att riktigt fa vara i fred, höll han till på
Ladugårdsgärdet. »Här rasade han mot himmel och jord, och staden
var samhället, under det han stod härute i naturen. Han
knöt näfven åt slott, kyrkor, kaserner. Det var något
fanatiskt i arbetet.»
Här spelar Strindberg, ensam på Ladugårdsgärdet,
förspelet till den kamp, han i böckerna skulle förverkliga.
Här står han och dundrar mot den fiende, han hatade. Några
år till, och han genomlefver fantasikanipen. Och var det
icke en ödets lek, att just detta Stockholm, staden, som han
knöt näfven åt och som inneslöt hans samhälle, först skulle
bli den, mot hvilken kampen riktades! Han böljar med
»Röda Rummet», han fortsätter med »Nya Riket»; hela hans
produktion är en lång strid mot samhället
DerfÖr blifva hans hjeltar i de flesta fall
revolutions-män. Olof är en grubblare, som vill omskaka det
bestå-eude; Falk är en missnöjd, som revolterar och kritiserar;
Presten i »Högre Andamål» sätter sig upp mot den heliga
kyrkan; Bosse i »Beskyddare» gör ett djerfl angrepp mot
skråväsendet samhällete skyddssystem, som hindrar hvaije
förändring. Bokpräntaren Hans* är en fanatisk
frihetsdyr-kare, och äfVen hans mer möderne hjeltar, såsom Paul** och
Herr von Bleichroden***, ega detta samhällshat, detta
missnöje, denna upprorslust
* Se »På Godt och ondt».
** I »Återfall» (Utopierna)
*** I »Samvetskval.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
