Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - August Strindbergs »Jäsningstid». Betraktad i sammanhang med hans literära produktion, af Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvifvel, clenne gifvit honom. Slutklämmen är en önskan att
kämpa sig fram genom detta tvifvel; hvart eller till hvad,
det vet han icke ännu, ty han står sjelf midt i kampen.
En obetydlig bagatell låter honom bryta med fadern.
Sommaren tillbringar han på en ö ute i skärgården, härdar
kropp och själ, moraliserar och är »etisk». På hösten till
universitetet; har det svårt, fryser och svälter; omarbetar
en teaterpjes, som han bränt upp, kallad »Blotsven», och
gör den till »Den Fredlöse».
Här har han inkarnerat sig i flere af sina figurer. I jarlen,
som kämpar mot tiden; i dottern, som bryter med fadern;
i modern, som revolterar, men försvagas af sin sympati.
Hvem igenkänner icke här, i Gunlöds ord till jarlen, de
känslor, som besjälat honom efter brytningen med fadern.
»Kärleken,» säger hon, »har jag aldrig känt. Vet, du har
lärt mig att hata, ty när gaf du mig kärlek? Du lärde mig
frukta den store Thorfinn Jarl, men du lärde mig aldrig
älska min far. Du stötte bort mig hvar gång jag ville
komma till dig, du förgiftade min själ.» Derefter kommer
han in i en sentimentalare sinnesstämning; han törstar efter
försoning, efter frid, efter ömhet. »O fader, fader!» ropar
hon, »Jag ville kyssa molnen från din panna och komma
dig att glömma sorgerna.» Och med tanken på sin
häftighet vid det uppträde, som nyss timat, ber han genom
Gun-löd: »O, glöm hvad^jag har sagt, öppna din famn nu!» —
Eller hör man icke förf. i Orms svar till Thorfinn, då
jarlen frågar skalden, hvem som gifvit honom hans tro:
»tviflet, olyckan, sorgen?» Och är det icke han sjelf, som
profeterar om framtiden, siar om den nya tid, hvilken hägrade
för hans inbillning, »hvars spira heter kärlek och hvars
krona heter ljus?»––-
Stycket mottogs med köld, men väckte anklang hos
Karl XV. Strindberg fick en hofpension för att afsluta
gradualstudierna; men läsningen går illa, författarematerielen
böija sysselsätta hans fantasi, tvifvel och apati göra honom
håglös och ointresserad. Lifvet finner han vidrigt; han
längtar bort från Upsala, tror, att han är sinnesrubbad,
mister sin pension, öfvergifver sin doktorsgrad, far till
Stockholm, blir litteratör.
Nästa gång vi möta honom, står han för oss som Mäster
Olof. Allt, som legat och jäst, blir till ord, blir till
handling. Hans tvifvel på sig sjelf och sin kallelse såsom ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
