Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt att säga äiVen sistnämnda unga dam var en tid i Luccas
skepelse en ganska gladlynt bekantskap, der juvelarians
stämning sprattlade igenom hela partiet Men så fick Lucca
ögonen p& Carmen, som parisarne aldrig kunna förlåta sig
att ha uthvisslat en gång i tiden. »Se der en rol för mig!»
— ropade den tilltagsna fru Lucca — »här skall det tyska
geniet öfverglänsa det franska». Och i Carmen gjorde hon
en kompromiss mellan gladt och sorgligt, bief en rätt utmärkt
och ännu mer applåderad Carmencita — och är det än i
<fog-
Nu var gardet emellertid uppgifvet Yid samma tid
började Patti ledsna på sina subretter och fann det förmer
att egna sig åt le genre héroïque. Lucca ville visst icke
vara sämre. Vouloir ¿est pouvoir, strax fram som
Trubadurens smärtedignande Leonora, som Gounods storartadt
vansinniga Hermosa, Ponchiellis Gioconda och nu senast
Massenets nobla Chimène i Cid, sångerskans första tillärnade
nya skapelse! Ça ira, ça ira!
Allt skall gå för denna resoluta dam. En gång stack
en viss afundsjuk — ja, namnet hör icke till — den lifiulla
Lucca i näsan med det att sjunga kunde hon nog, men
sjunga koloraturer — nej, det kunde hon icke. Genast
skyndade den förargade konstnärinnan att uppträda i ett af
opera-literaturens svåraste bravurpartier — jag tror Drottningen
af Valois — och det gick, det gick — men icke lär det ha
gått så öfversvinneligt väl. Men »sjungit koloraturer» hade
hon nu ändå gjort, sjungit Margaretha af Yalois — men
hon gjorde visst aldrig om det. Hon hade sina skäl, förstås.
Emellertid — den sköna Pauline har nu också
applåderats i Sveriges hufvudstad. Hon introducerade sig der
med Mozarts i Chérubins Çortonâriga mun lagda gudasköna
älskogssäng »Väsen, som lyden ömma begär, sägen mig,
sägen hvad kärlek är», ett klokt val — bl. a. af det skäl
att samtliga de i denna aria förekommande toner eger
sångerskan qvar, i förvånande grad ograverade af tidstanden,
den der förargliga tingesten, för hvUken ingenting är heligt.
Sången gafs som sig borde i ordets egentliga mening eon
amore, un poeo troppo till och med. Den blyge, drömmande
Chérubin hörde man just ej af, men väl den passionerade,
den spanske. Skada emellertid att man såg en elegant, nära
medelålders dam utföra detta stycke, och ej den lille »Mignon»,
Pauline Lucca gifver till bästa på scenen i denna rol, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
