Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10—11 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin svajande barett, sin koketta broderade hvita atlasdrägt
och den lilla konfektsöta runda purpurkappan — — —
Derpå sjöng Lucca »Erlkönig», oeh det är ej tu tal
derom att hon icke förstår tolka Schubert som de främsta
tyska romanssångerskorna, Amalia Joachim t. ex. Det är
den romantiska grundstämningen, som saknas under Luccas
romanssång, den svärmiska koloriten, anden — — —
Lucca är icke nog fin musicienne för att skilja emellan
olika musikbranscher. Den episka och romantiska sångens
plastiska kynne förbises helt och hållet af denna sångerska,
som i stället deri inlägger ett pittoreskt element, lånadt från
teatersången, hvilken hon sålunda blandar in i en fremmande
konstart. I ofvannämnda ballad är det dramatiska lynnet
emellertid så starkt uttaladt, att Luccas egendomliga manér
just i den mindre stöter musikvännen än i diverse andra
saker, specielt Mozarts »Violblomma», som af Lucca gjordes
till en glödande passionsros och det med en talang som
skulle varit allt beröm värd, om den ej varit i musik-estetiskt
hänseende så grundligt — malplacerad.
I röstprakt, sångmetod och mekanisk virtuositet har
Lucca alltid hört till andra rangens sångerskor. Det som
gång efter annan böjt henne upp au niveau med Nilsson
och Patti har varit — »le diable au corps», som vi här
ofvan antydde. Dertill arbete. Lucca har arbetat mycket
med sin just icke öfverlägset tacksamma stämma, hvilken
hon i tidernas lopp fatt ganska underdånig de skiftande
intentioner, improvisationer — kanske inspirationer, men med
säkerhet de — capricer, som hennes lättrörliga sinne ingifvit
henne. Ty hon känner lifligt och starkt, och hon vill att
hennes åhörare också skola göra detta. Det är denna nastan
inställsamma omedelbarhet i förening med den ännu ganska
charmerande personligheten, som förklara 1886 års svenska
bifallsstormar åt Pauline Lucca — nota bene näst efter
hennes stora rykte, hennes små privata aflarer i detta
lif-vet och mera dylikt, som icke kan verka annat än
excite-rande — — —
Jag bar redan förut i denna tidskrifts musikafdelning
nämnt något om Pauline Luccas Carmen, som, ehuru på sitt
sätt framstående, likväl icke är så hel och så riktig som fin
Galli-Mariés, den spirituella fransyskan, som kreerade rolen
på Opéra-Comique och sedan deri triumferat litet hvarstades»
Luccas Carmen har det felet att råka för ofta i affekt, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
