Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Luthersk papism. Med anledning af prestmötet i Vesterås. Af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den politiska reaktionen som dessa läror steg för steg
vunnit insteg och blifvit rådande inom den officiella kyrkan.
Teologer af denna s. k. nylutherska skola, som hos oss från
början hade sin hufvudhärd vid universitetet i Lund, ha
efterhand intagit den ena biskopsstolen efter den andra. Då
kyrko-mötesinstitutionen kommit till stånd, vann episkopatet, redan
genom det sätt hvarpå kyrkomötet är sammansatt, der ett
betydande inflytande. Efter åtskilliga smärre förändringar —
reaktionära ändringar i kyrkohandboken m. m. — vann den
högkyrkliga riktningen slutligen en afgörande seger genom den
nya katekesens antagande. I denna har den lutherska
hyper-ortodoxien fått ett officielt kyrkligt erkännande och ett
lagstad-gadt inflytande på den kyrkliga religionsundervisningen. Men
huru mycket kyrkans ledande män än må tala om den nya
lärobokens »bekännelsetrohet» har denna blifvit allvarsamt
bestridd. Naturligt nog! Den har, som vi sett, gått ett betydligt
stycke längre tillbaka till katolsk auktoritetstro än den gamla
lutherska ortodoxien.
Den lutherska papismen är emellertid vanmäktig alt
motstå den till frigörelse från all kyrklig auktoritetstro sträfvande
tidsandan, och den känner, instinktartadt, denna sin vanmakt.
Häraf dess otålighet och vrede gentemot vår tids separatism
och rationalism — en otålighet och vrede, som fått ett
klassiskt uttryck i biskop Billings föredrag och embetsberättelse.
Den anar nog sjelf — denna papism — att dess tid är kort,
att dess dagar äro räknade. Den skall — derom kan man
numera knappast tvifla — draga kyrkan med sig i sitt fall.
Det var en tid, då många ädle och store andar ännu trodde
på och med längtan och hopp motsågo en genomgripande
reform af den evangeliska kyrkan. Den tiden är förbi. Från
framåtskridandets längst framskjutna förposter ljuder redan det
ödesdigra ropet: »det är för sent!» Man börjar allt mera känna
och inse, att den officiella kyrkans tillintetgörande är ett
nödvändigt vilkor för utvecklingen af ett religiöst lif motsvarande
den nya tidens kraf och för undanrödjandet af all den sociala
lögn, som nu under hennes hägn frodas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
