Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - En nutida stordådsman. (Henry Fawcett.) Af Helen Zimmern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora krets, öfver hvilken den utspriddes. Han var
förtänksam i det allra minsta och visade alltid någon liten
uppmärksamhet, som andra aldrig skulle tänkt på. Mr Stephen
omnämner särskildt hans vana att besöka hvarje vän, som
var sjuk, och hans underbara förmåga att muntra upp de
nedslagna. Han hade aldrig någon fiende, ty, såsom någon
sade om honom: »Ni kan icke hata en man, till hvilken ni
ej kan undgå att hysa förtroende.»
Vintern 1882—83 hade han en feber, från hvilken han
dock kom undan med lifvet. Hade han tillåtit sig någon
hvila efter detta allvarsamma angrepp på hans kropps helsa,
skulle troligen hans dyrbara Lif besparats åt England. Men
under det han fortfarande ännu blott var konvalescent,
återtog han tvärtom icke allenast alla sina vanliga göromål,
utan skaffade sig dessutom nya. På hösten 1884 förkylde
han sig under eu ridtur och afled nästan omedelbart. Man
kan säga, att han stupade i harnesk, ty ännu en vecka före
sin död arbetade han i postverket. Alla klasser deltogo i
den sorg, som framkallades af haus oväntade bortgång; och
kanske intet bättre bevis på det inflytande som Fawcett
vunnit hos allmänheten kan gifvas än tvenne sorgen
beklagande bref från arbetare till mrs Fawcett. »Hans råd»,
säges i ett af dessa bref, »voro alltid riktiga, goda och
praktiska samt fulla af sympati; han var för alla en god
vän.» I det andra beder man henne mottaga en
penninge-present, som skulle subskriberas af arbetare. Få statsmän
skulle önska en högre belöning för déras mödor än sådana
frivilliga vitnesbörd att de icke hafva arbetat förgäfves.
Hans begrafning, hvilken försiggick i Cambridge, skall icke
lätt glömmas af dem, som voro närvarande. Unga och
gamla, män och qvinnor, höga och låga voro der och alla
begräto hans förlust, liksom han varit en personlig vän.
Han efterlemnar ett enda barn, en sjuttonårig dotter. Till
henne kan man verkligen med skäl upprepa Ajax’ ord:
»Må du vara olik din fader i olycka, men likna honom i
allt annat.»
Historien om Fawcetts lif och verksamhet, berättad af
en sympatiserande vän, är sannerligen värd att läsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
