Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - En svensk utopist (»Nils Nilsson, arbetskarl») af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
måste böja sig, och minst af allt har en tid som vår, hvars
utmärkande drag inom de herskande klasserna är indiffe-
rentism, rätt att förhäfva sig öfver den anda, som besjä-
lade: franska revolutionens hjeltar.. Men detta gör icke. de-
ras uppfattning riktigare. Amicus Diderot, sed magis amica
veritas.
Från sin absoluta ståndpunkt går då Slutliqvidens för-
fattare till räfst mot det gamla samhället. Hans tankegång
härvid är i sina hufvuddrag följande:
I urtidernas natt inträffade, att den starkare blef med-
veten om sin: styrkas verkningar, och slog den svagare till
jorden. ’ Det första dådet af detta slag — »syndafallet»
kallar författaren det i anslutning till den judiska myten —
proklamerade styrkans välde som lag för den menskliga
sammanlefnaden. Denna lag hade tre följder af outsägligt
inflytande:
Den svage mannen blef den starkes slaf.
Hvad den förre innehade af jordens goda kom i den
senares besittning.
Qvinnan blef liksom hennes afkomma dens tillhörighet,
som kunde taga dem.
»Så hade åt sig den starke förvärfvat både menniskor
och ting. VWVanans makt under de flyende årens lopp gaf
en: slags helgd åt denna besittning. Deraf blef rätt att be-
sitta, som slutligen stadgades till hvad vi kalla egan-
derätt. »
På detta vis ha vi helt geschwindt och schematiskt
den privata eganderätten klappad och klar redan före sam-
hällets begynnelse! Liksom: alla dylika frihandskonstruk-
tioner, som uppgjorts med hjelp af det »rena förnuftet»,
hvilar emellertid äfven denna på lösan sand. Allt hvad vi
historiskt eller etnografiskt kunna sluta oss till rörande
våra äldsta förfäder, visar oss dem som samhälls-djur. Spe-
kulationer, som ej ta hänsyn härtill, utan utgå från den en-
staka menniskan, skild från sina likar, föra ofelbart på af-
vägar. Det visar sig också, att den äldsta egendomsformen
hos de festa folk icke varit privategendom, som af vår för-
fattares resonnemang skulle framgå, utan stammens kommu-
nistiska besittning af produktionsmedlen! Göres oss mera
vittne behof på den filosofiska metodens otillförlitlighet —
hvilket icke alls hindrar, att den kan träffa dräpande rätt
ibland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
