Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2—3 - Demokratiens utveckling i Europa, af Emilio Castelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
lig. Sedan känslorna, samvetet, förnuftet och alla intelligensens
krafter slutligen befriats, återstod ännu en förmögenhet att frigöra,
den som fulländar och förverkligar alla de öfriga, den som kraf-
tigast drifver dem till handling, den som vi kalla viljan. För
att fullborda viljans frigörelse öfversvämmades hela kristenheten
af revolutioner. Många af dessa voro fruktlösa, såsom bondekri-
get i Tyskland, Comuneros i Spanien och Fronden i Frankrike;
men många andra triumferade och segrade, skapande folkviljan,
detta för demokratien oumbärliga organ. Den första nyare revo-
lutionen var den holländska, som förjagade den traditionella bur-
gundiska dynastien från dess trånga och underbart lilla område.
Den andra revolutionen var den britiska, som störtade Stuar-
tarne och lade grunden till den parlamentariska regimen i Eu-
ropa. Den tredje var den stora amerikanska revolutionen, som
förvånade gamla verlden med den märkvärdiga anblicken af dess
trilogi af personlig frihet, en fredlig demokrati och en be-
ståndande republik. Den revolution, som sammanfattade alla
dessa idéer och som kan kallas häfstången för allmän demokrati
i Europa, var den franska revolutionen, hvars tinnar reste sig
till Sinais och Golgatas toppar, uppenbarelsens typiska berg.
Med alla dessa föregåenden, med alla dessa ansträngningar
vore det i sanning besynnerligt, om demokratien ej slutligen skulle
segra i Europa. Vår gamla kontinent är icke af naturen så
mottaglig för den progressiva demokratiens utbredning som den
nya kontinenten. De gamla institutionerna, hvaraf många äro
stadda i upplösning, andra nästan upplösta, hafva ännu lifskråft
nog att hindra och understundom kufva dess framgång. Men
låtom oss anmärka det faktum, att alla reaktioner hafva en öfvergå-
ende karakter och att alla revolutioner i början hafva svårt att
få fotfäste, men att de sluta med att slå kraftig rot. Europa
har sett tre reaktioner under nittonde århundradet: Brumairen
eller den första Napoleonska reaktionen; reaktionen af 1815,
eller heliga alliansen och slutligen den af 1850. Och likväl,
ehuru de syntes så kraftiga och varade så länge, kunde de icke
hämma demokratiens rörelse framåt till sin utveckling. Bona-
parte släpade republikens kropp, hängande vid svansen af hans
apokalyptiska häst, och bemödade sig att återupplifra kejsardömet
och påfvedömet å la Karl den store; men han återupplifvade
endast Mirabeaus och Robespierres revolution och bar på spet-
sarne af sina bajonetter genom hela Europa just de idéer, han
sökte att bekämpa. Af de Napoleonska krigen föddes Tysk-
lands, Spaniens, Portugals och TItaliens konstitutioner, naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
