Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Minnesruna öfver statsrådet F. F. Carlson, af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
är, såsom man kunnat vänta, just dessa, som företrädesvis
af Carlson framhållas; för framställningen af de skiftande
delningsprojekten och det diplomatiska äfventyrsspelet hade
författaren också gjort en rik skörd ur de utländska arkiven.
I sin akademiska lärareverksamhet utmärkte sig Carl-
son isynnerhet som. föreläsare. Äfven i hans föreläsningar
förnams, hvad Posttidningens nekrolog anmärkt om hans
tidigare författarskap, denna »benägenhet för dunkla Dbe-
traktelser och förment djupsinniga reflexioner, hvilken ännu
utmärkte tidens kulturlif: och utgjorde en lemning af en
romantik, som länge fört spiran och, såsom det tyckes,
jämväl beherskade annars oromantiska naturer Tentan-
den fick oftast till uppgift att »uppdraga en historik»
eller »framlägga en tablå» öfver något uppgifvet vidsträck-
tare ämne, hvilken föreläsning tentatorn med: kall, pröf-
vande diplomatmin åhörde. Så »torr» och »sarkastisk» C.
än föreföll, kunde han äfven (anmärker riktigt Posttidnin-
gen) »visa mycken hjertlighet». Som ett drag af sist-
nämnda egenskap må en liten tentamenshistoria anföras.
En nu framstående häfdaforskare dröjde som student år
efter år i Upsala, utan att dock vara öfverliggare i ordets
sämre betydelse, ty han: dref sina studier och var känd
som skicklig historiker; han kom sig ej för med att ten-
tera, ehuru han dertill fick välmenande påstötningar; Då
intet hjelpte, besökte Carlson studenten i dennes: hem;
Muhammed gick till berget, då berget ej ville gå till Mu-
hammed. Samtalet fördes snart om studentens stora och
väl valda boksamling; professorn tog ned den ena boken
efter den andra och gjorde den till föremål för samtal,
som tydligt lade i dagen den unge mannens beläsenhet
och skarpsinne. >»Se så, min unge vän», sade Carlson vid
afskedet, »nu har jag tenterat er och förvissat mig, om att
ni - förtjenar laudatur.»’ Det var dock ej alltid som han
stälde sin förmåga att öfverlista i välviljans tjenst, om den
också oftast stod i välmeningens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
