Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - En vild fågel. Holländsk novell af J. H. Hoijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
fransar, som sänkte sig öfver de stora, mörka, uttrycksfulla
ögonen.
Och bredvid henne ser han till sin förebråelse den man,
som lyft honom upp till hvad han är, hennes make, hans
mäktige beskyddare, som upplät sitt hem för honom, hvars
värdiga allvar bjöd vördnad — och hvilken han, förledd af
sin lidelse, förrådde.
Pultron, som han var, som ville hata henne och icke
kunde, som ständigt plågades af hvad: han icke mer vågade
begära, som lät slå sig i ansigtet, när hon ledsnade på lek-
saken och stötte honom ifrån sig. Retournez å vos besognes,
hästrion!
Lidelsen, som upptände hans sinnen och sönderslet hans
hjerta, smärtade ännu. Hvad var väl hans stormande, tygel-
lösa lif annat än ett fruklöst bemödande att glömma den
sköna demonen, som fortfor att hägra för hans blickar.
Om den kära gamla, som sitter der och ser på honom
med sina trofasta, kärleksfulla ögon, bara visste. ... Var
icke hans faders ärliga yrke hundra gånger för mer än det
tomma lif han förde, så rikt på smärta och skam, trots alla
konstnärstriumfer, så innehållslöst, trots all dess förmenta
ära, så fattigt på verklig kärlek, trots de berusande app-
låderna, som vanligtvis förbittrades af afundens galla.
Hvad, är han då endast ett verktyg, en angenäm lek-
sak, hvarmed en tanklös publik roar sig ett ögonblick för
att i det nästa kasta bort den som en gammal sprucken fiol.
Han hör ej längre, hvad den gamla säger, men han
känner sig underlig till mods, när hennes stämma, sakta,
dämpad liksom från fjärran når hans öra. Hans öga irrar
genom den lilla varma och ljusa kammaren, der allt helsar
och nickar så bekant, så underbart förtroligt åt honom: den
blåkantade spiskransen, den gamla byrån med de drifna
messingsbeslagen och Wilhelm II till häst ofvanpå — se,
ännu alltjemt svänger han sin värja — spishällen af stål,
blankskurad som en spegel; i hörnet derborta det gamla
skåpet, der han brukade förvara sina små tillhörigheter,
skolväskan på sin spik och skolböckerna ordnade i sin hylla.
Här har tiden stått stilla och allt är en dröm.
Så sällsamt och dock så naturligt! Det vår en mor,
hvars lugna lif förflöt inom dessa väggar. Han hade irrat
omkring i verlden och var nu återkommen till boet, som
dock ej fick behålla honom knapt en vecka, flyttfågel som
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
