Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Verdis »Othello». Bref från Rom, af Alfredo Mazza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
en kör, för att äfven i detta hänseende följa Shakspere. Han
hade ansett ’ det af -behofvet påkalladt att för ett ögonblick
afteekna Desdemonas ädla personlighet, omgifven af barn och
qvinnor. För att få denna bild att framträda så klar som
möjligt har Verdi komponerat en i hög grad ljuf, lugn och
känslofyld Cantilena, som han försett med ett af omvexlande
arpeggioackord bildadt, ytterst fint mandolinackompagnement.
En aristokratisk parfym utströmmar från scenen. ”Ton-
sättaren har åter en gång besegrat den dramatiska situatio-
nens svårighet: han har ännu en gång öfversatt Shakspere.
Derpå tager dramat vid: terzetten mellan Desdemona,
Othello och Jago:samt den följande qvartetten mellan Desde-
mona, Othello, Cassio och Emilia äro verkliga mästerverk.
De lidelser, ’som’ fylla de handlande personernas bröst, :gen-
ljuda i orkestern, raseriet och medlidandet, kärleken och hatet
blanda sig om hvarandra i stor genomskådlighet.
Men härefter triumferar åter melodien i Othellos afsked
samt i Othellos och Jagos ed.
Dessa nämnda scener äro verkligen utomordentliga mo-
ment i operan, hvilka oemotståndligt hänföra och elda pu-
bliken. Orkestern följer tremulerande lejonets rytande, trum-
peterna framsmattra de sista stridssignalerna; det är en ka-
rakteristisk, på en gång gripande och dristig samklang, medan
Jago skrattar vid åsynen af den verkan, hans gift åstadkommer.
I tredje akten återvänder Verdi mer utprägladt till det
gamla. Duetten mellan Jago och Cassio, som Othello dold
åhör, är en lycklig återklang af Beethoven. Derpå följer mo-
hrens vredesutbrott. Men då denne derefter öfverväldigas af
smärta, höres i orkestern en suckande, verkligen suckande
melodi, medan mohren tillintetgjord gång på gång på samma
ton: framrmumlar orden: »O Gud, ’ du hade kunnat sända
öfver mig lifvets alla fasor, alla förödmjukelser, alla olyckor
— endast du låtit mig behålla Desdemona!»
Othellos sång öfvergår hvarje annat uttryck för djup
sorg. Hans smärta har sin motbild i Jesu själsqval, då han
utbrister: Si possibile est transeat a me caliz iste!l
Den storå finalen, som af några kritiker ej synts mot:
svara mästarens intentioner, tror jag ej hafva kunnat be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
