Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
796
ler för en god berättare, ungefär i midten. Jag har infört
personer talande, så lyder er tysta förebråelse, hvilka ni
hellre sett framstälda efter några enkla föregående upplys-
ningar. Det vill säga, jag har med dörren : fallit in i huset.
Förlägen, som’ jag sitter med: det fel jag begått, måste jag
ånyo börja min berättelse. Till dömes så här: det bodde
Ars ölsar 1nett husid Barns) nuetsunstemsarns Mencfnnhér
ni icke, hvilken möda och hvilket besvär, ni dermed föror-
sakar mig? Jag hade just låtit förhänget gå upp och fram-
skjutit ett par af mina figurer till rampen. Måste jag verk-
ligen åter låta det falla och låta min prolog gå af stapeln?
Att tilltro er en sådan fordran vore att göra ert goda hjerta
orätt. Vi hafva nuw en gång stuckit ut från land. Loverar
min berättelse upp mot vinden 1 stället för att med en frisk
bris styra fördevind, så håller jag tio mot ett, att den till slut
ändå skall komma välbehållen i hamn.
Efter denna -korta afvikelse, som af aktning för läsaren
flutit ur min penna, låter jag madame Friquet promenera
gatan uppför för att köpa en kall pastej till: middagen.
Jag låter herr Laffiche, vår andra bekantskap, stiga uppför
trappan, med sitt hemlighetsfulla föremål under armen. - I
verkligheten : gjorde han det mycket raskt; i min berättelse
gör han det dock ytterst långsamt. Ja, han kryper trappan
uppför. - Ty berättelsens rike. har sina egna lagar. Man
låter tiden skrida fram med snäckans8 gång eller, efter be-
hag, skjuta fart med blixtens hastighet. Jag håller derför
herr Laffiche sysselsatt på trappan, så länge jag ej behöfver
honom - deruppe. Han får gifva sig till tåls en rundlig tid,
ty jag går nu att berätta historien om
Fadette.
Omkring tre år före den tid vår berättelse börjar, såg
man 1 vindsvåningen af N:o 117 en blek svartklädd qvinna.
Hon höll vid handen ett ’barn af omkring sex år, hvars an-
sigte hon med nästan vild smärta tryckte till sin barm, när
hon uppnått sin tarfliga boning. Hon kom, liksom så många
andra komma till: de stora hufvudstädernå, ingen vet hvar-
ifrån, för att genast åter spårlöst försvinna, ingen hvet hvaårt-
hän. : De röda ringarne omkring hennes ögon, den djupa sorg-
senheten på hennes bleka ansigte vittnade om bekymmer och
utståndet elände. »Pauvre femme», sade stundom en loca-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
