Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. TOT
farre, när han mötte henne i trapporna. Man till och med
såg sig om efter henne, :ryckte på axlarne och gick vidare;
Ytterst stilla och tillbakadraget lefde den stackars qvinnan.
icke den minsta möda gaf hon sig att bestrida sorgen herra-
väldet öfver en vissnande skönhet, som utplånades drag för
drag. Hon kom och hon gick tyst och förlägen, hållande
sitt barn vid handen eller allena. Två gånger om dagen,
då brefbäraren gjorde sin rond, hörde man dörren till hen-
nes kammare knarra. Med en hög rodnad på kinderna
trädde hon emot postbudet, med återhållen andedrägt och
stammande stämma sporde hon den förundrade, men alltid
artige mannen, om det icke — möjligen — fans ett bref
äfven till henne. Brefbäraren kastade först en blick på qvin-
nans oroliga ansigte och sänkte den sedan bekymrad ned på
sin väska, Man kunde se på mannen att det gjorde ho-
nom ondt att nödgas nekande skaka på hufvudet. Derpå
drog hon sig tillbaka för att nästa gång åter upprepa sitt
spörsmål, alltid med samma besked. Det tycktes, som om
den arma qvinnan tillbragte sin tid med att skrifva bref,
som aldrig besvarades. Hon lade hvarje vecka ett sådant i
breflådan, alltid med samma adress, och blekare, tröttare,
tröstlösare syntes hennes ansigte för hvar gång hon åter
släpade sig uppför trapporna. Så fortfor det några veckor,
sedan syntes hon icke mer, aflemnade inga bref mera och
tycktes ej heller vänta några. Hennes hyra, ordentligt er-
lagd i början, förblef obetald på förfallodagarne. Det var
af de tecken, som tydde på att man led nöd i kyffet, dit
ingen ville kasta en blick.
Två barmhertiga. hjertan klappade dock för den stackars
qvinnan, och önskade att bjuda henne hjelp. Det var två
qvinnor, den ena madame Friquet, vår bekanta från trappan,
den andra Rose, strykerskan, en hederlig godhjertad flicka,
hvars kammare låg vägg om vägg med den öfvergifnas. Ma-
dame Friquet och Rose voro gamla bekanta. Den goda da-
men, som höll inackordering och bodde 1 femte våningen,
hade tagit strykerskan i silt moderliga beskydd. Rose var
ett barn från madames pays, som fransmännen säga, ett
barn från Bretagne, med stora svarta ögon, rundtomkring
skuggade af långa silkesfransar. Öfver det älskliga ansigtet,
icke vackert, dertill var det för oregelbundet, men varmt
upplyst af de båda strålande aftonstjernorna, öfver de något
bleka, lätt rundade kinderna skimrade denna lifliga och rör-
Ur Dagens Krönika. VII. 9, 10. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
