Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
afton — Roses lilla lampa upplyste kammaren — begärde
den sjuka en prest. Madame Friquet, en fritänkerska, som
åtskilliga gånger kastat ögat i den antikrist Renans böcker,
tänkte genast på den man, som hon bland presterna vid sin
kyrka framför alla högaktade och vördade. ’Det var den
åldrige pastorn vid "f" kyrkan, en sista .qvarlefva af den
gamla stammen.
Denne skulle hon hemta. .. Men var det väl tyngden af
hennes synder, som tryckte den: sjukas hjerta? Knapt hade
madame Friquet lemnat kammaren, innan den sjukås ögon
sökte Rose... Läpparne rörde sig för att kalla henne till sig.
Flickan skyndade att efterkomma kallelsen, lade”sin hand i
den sjukas, som synbarligen sökte hennes. »Gud välsigne
er», ljöd det som en andehviskning från de torra läpparne,
och sedan efter ett långt beklämdt andetag hviskade de...
»mitt barn!»
Ett ögonblick sänkte flickan hufvudet, liksom om en
börda plötsligt fallit på hennes skuldror; uppslående derpå
sina mörka ögon mot höjden, liksom wille hon taga Gud
till vittne, sade hon något till den sjuka, något som lät som
ett tröstens ord och på samma gång som ett löfte.
En djup frid drog sig öfver den armas drag: Hennes
ögon tackade med: denna främmande blick från fjärran, Så
betrakta oss stundom de döende, när själen, i begrepp att
skiljas hädan, redan halft på väg ännu en gång vänder sig
om på tröskeln för att genom fönstren, på det gamla huset
kasta en sista blick på verlden, som dväljes i. natt.
»Gud . vare hennes själ nådig!» gaf Rose luft åt sin
rörelse, när det sista andetaget var öfver. Presten nickade
till tecken af instämmande i bönen. Lampskenet föll på de
af. en silfverhvit ram omgifna tinningarna, de fina, tunna
läpparne, den intressanta, sköna profilen. Han satt bredvid
bädden och stirrade; försjunken i djupt begrundande, med
sammandragna ögonbryn, på den dödas ansigte.
»Arma varelse!» ljöd madame Friquets. stämma, »hon
fick böta för två, både för sig sjelf och förföraren. Han stötte
henne ifrån sig, när, han haft nog af henne. Det kallas en
ungdomsdårskap. Det är ett mord: ... som glömmes efter
. några få veckor. Det är en skändlig orättvisa, min fader.»
"Presten svarade icke; han satt och stirrade framför sig.
Derpå utan att slå upp ögonen talade han sakta för sig
sjelf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
