Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
»Glömmes? ’glömmes? Hvem kan glömma hvad han
gjort — illa gjort? Vårt innersta liknar en af de der gamla
handskrifterna, på hvilka under den synliga skriften finnes
en annan osynlig. Tidsomständigheterna .... Guds för-
dolda verk i vårt innersta utplånar med ens de nya bok-
stäfverna och den gamla skriften kommer fram. Vi borde
en gång se vårt lif lefvas, draga fram inför oss, under san-
ningens klara ljus. ’ För hvar och en kommer, på jorden
eller efter döden, den stund, då själen i djup ensamhet skall
döma sig sjelf. Ty hvarje menniska skall ingå till ett högre
lif — Gud är kärleken — men genom sjelfkännedomens
smärta skall hon ingå i det. Den högsta kärleken vore ej
den högsta kärleken, om ’han icke på samma gång vore den
högsta rättvisa.»
Man var tyst några ögonblick. ’Derpå sade han, i det
han upplyfte sina gamla ögon på qvinnorna.
»Vi böta alla mer eller mindre för andras skuld. Sam-
fundslifvet är möjligt endast på det vilkor, att den ene
lider med och för och genom den andre. Guds Son har
burit en hel verlds synder. Hvad klaga vi öfver?»
Utanför dörren hördes en högljudd gråt. Barnhänder ban-
kade på dörrspegeln. Släpande sitt stolben efter sig hade den
lilla smugit sig ut ur Roses kammare. »Mamma, mamma!»
snyftade barnet, sträckande sina små armar mot bädden, när
rigeln var fråndragen. Men Rose gömde det förgråtna an-
sigtet i veckan af sin klädning, lyfte upp 0 Sid från golfvet
och tog henne på armen sägande:
»Jag tager barnet.»
Presten gjorde en rörelse af glad öfverraskning och lät
det lugna, vänliga ljuset från sina ögon falla på finstrykerskan.
»Ni? ni åtager er den stackars lilla varelsen — ni
VUllksdd
»Ja, säkert», genmälde Rose hjertligt och med fast be-
slutsamhet. »Nå, man måste väl älska något här på jorden!»
»Ja, det måste man», svarade gubben rörd; hans breda,
hvita hand hvilade ett ögonblick välsignande öfver Roses
mörka lockar.
»Ni är en bra flicka, en förtri äfflig. hederlig flicka.»
Och: så kom Fadette till Rose.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
