Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
812
»Merci, mademeoiselle», ljöd svaret med varm tacksam-
het i tonfall och röst och mera eld i blicken, som ledsagade
detta ord, än Rose hade väntat. Hon rodnade, vände bort
hufvudet och sade, förställande sig, med en blick på madame.
»Han har växt bra igenom allt det der, herr Paul!»
Men den unge mannen släppte henne icke för så godt pris.
»Tycker ni det, fröken Rose?» ropade han retsamt, upp:
tagande det löst framkastade ordet som en artighet.
»Ja, jag tycker att ni är stor och bredaxlad och grof, min
herre», var det slagfärdiga svaret. »Jag begriper inte, att det
har funnits en tid, då man kunde hysa medlidande med er.»
»Endast en simpel arbetare, menar ni?»
Frågan framstäldes skämtsamt och synbarligen utan af-
sigt; dock låg det något tvunget i tonen. Rose märkte ge-
nast, att hon vidrört en falsk sträng. Rynkande ögonbrynen
såg hon med låtsad vrede den unge mannen rätt i ögonen.
»Endast en "arbetare, som ni säger, herr Paul, endast
en sådan ung man, som förtjenar sitt bröd med händerna —
fy! När jag tänker på, att ni hade kunnat bära handskar,
hafva en pince-nez på näsan och en blomma i knapphålet —
se, då skulle jag sannerligen åter kunna hysa medlidande
med eder.» Härunder skakade flickan på hufvudet och
qväfde med komiskt allvar en suck, medan hon genast förde
blicken till nålsögat, i hvilket hon höll på att träda en tråd.
»Åbh, jag blyges icke för mitt stånd», flög det från hans
läppar, medan han rodnade ända till hårfästet, »men bourgeo-
sien blyges för oss. Vi äro penningemännens skotrasa, vi
handtverkare, som arbeta med våra händer, vi äro det simpla
folket. Hvarje dum kryddkrämare sätter näsan öfver oss.
Min faders bekanta undvika mig, då jag träffar dem. Gjorde
jag ett eller annat skurkstreck bakom en disk eller på ett
kontor, skulle de skaka hand med mig. Nu tillhör jag den
stora massan, som arbetar för dagspenning, nu...»
Men här fattade madame eld. »Hå, hå, herr Laffiche,
ursäkta att jag faller i talet. Huru kommer ni på sådana
tankar? Det står er ej fritt, min herre, att tala så om bour-
geoisien i vår närvaro. Vi äro, icke sant Rose, vi äro också
kapitalister, vi — vi lefva af våra räntor.»
»Utan tvifvel», sade Rose allvarligt, dragande igenom
sin tråd.
»Vi arbeta, nå ja, vi arbeta litet grand, men det är bara
till tidsfördrif, icke sant, flicka?»
LJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
