Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Rose och Fadette. Holländsk novell af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Under samtalets gång hade flickan lagt handen på hans
arm. Han vände ansigtet mot henne och blickade in i
hennes kära, trofasta, ärliga ögon. Liksom hade flickan ge
nom » sin förtrolighet gifvit honom rätt dertill, fattade han
hennes hand och tryckte en kyss derpå.
Emellertid hade en märkbar förändring försiggått i den
unge mannens" sinne. Arbetarens hederskänsla började tala
allt högre; oförrätterna, för hvilka den i hans tanke tillbaka-
satta menniskan var blottstäld, trängdes i bakgrunden. På
verkstaden utmärkte han sig på ett så framstående sätt, att
principalen bemötte honom vänligare än någonsin och ökade
sjelfmant hans aflöning. ;
»Men ni är ju en riktig artist», herr Laffiche, utlät sig
principalen en afton. »Kom upp på kontoret i morgon för-
middag, jag har någonting att säga er.»
När Paul på bestämd tid infann sig hos principalen,
fick han ett uppdrag, som, på samma gång det lemnade hans
egen uppfinningsförmåga fritt spelrum, var en pröfvosten för
hans talang, en eggelse för hans ärelystnad.: Det gälde ett
förtroendeuppdrag, det var fråga om att förfärdiga en dyrbar
möbel, som skulle vara ett konststycke. Ornamenteringen,
som måste vara hållen i en viss stil, fordrade med nödvän-
dighet att arbetaren satte sig in i pjesens karaktär, och
kräfde dessutom mycken eftertanke, skicklighet och smak
hos denne. Tänk, om han skulle misslyckas! Men madame
Friquet trodde fast som berg på sin skyddsling.
»Nu har jag detl» utropade Paul, sammandragande
ögonbrynen med detta vackra uttryck af tänkande och allvar,
som upplyser och adlar mannens drag.
»Så här skall det vara», fortfor han, i det han med sin
fina hand raskt drog upp några linier och konturer på
papperet, hvaröfver den goda madame Friquet uttalade sin
beundran, ehuru hon, sanningen att säga, icke begrep det
minsta deraf.
»Gossen», mumlade hon för sig sjelf, sedan Paul af-
lägsnat sig, »är ju på sätt och vis mitt eget barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
