Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SY I
könet, denna 20-punding! — och mimiken i slutfinalen rör-
lig och glad.
Hvad som hindrar hr BE. att nämnas bland utmärkta
sångare är ty värr rösten. Ej sjelfva materialet, som bjuder
på metall af gedignaste slag. Utan tonbildningen, som för-
stör välklangen och ändrar den runda, sonora tonen till våld-
samt skrän, torrt, magert — men högljudt, öfverljudt. Med
en sådan röst förundrar man sig att hr E:s lägre toner t. ex.
låga E och Ess stundom ej alls öfverträffade hr Strömbergs.
Naturligtvis bristande skola! Den tyska skolan tilltalar mig
ej, dock skulle jag önskat hr E. en sådan, att han åtmin-
stone haft någon sångarbildning. Nu råmade han som en
oxe med goda lungor och det var ju ej alltid dryckesvisor
å la Falstaff han sjöng. »I dessa fridens bygder» t. ex.
Så hållningslöst, så fattigt och så — orent ha vi aldrig hört
någon dilettant sjunga detta mycket dilettant-älskaände num-
mer. Den storvulet prunkande bas-arian i »Judinnan» fordrar
ock en helt annan tolkning än hr E:s, som i detta nummer
var mer än tillåtligt torr och fatal. Man kan knapt begripa
hur en så intelligent skådespelare kan sjunga så innehålls-
löst och ytligt. Förbannelsen gjordes med större kläm, men
det var dock musik, som skulle tolkas och det märktes föga
i hr E:s råa attackering af toner, våldsamma frampustande
af andra, vrålande och bölande utan försyn. Lycka att den
dramatiska framställningen var så god, annars hade det varit
svårt att härda ut. Fjerde akten sjöng hr E. dock mindre
obändigt — måhända hade hr Sellman anhållit att ej bli
totalt kullsjungen — deremot kunde vi ej afhålla oss från
en viss liten skadeglädje då vid ett par tillfällen det som
vanligt nitiskt ackompagnerande hofkapellet blef totalt öfver-
röstadt af dessa syperba lungor, om hvilka jag ej är rätt
säker att de ej äro två par.
Jag slutar detta Elmbladskapitel med en from: önskan
att hr E. lär sig sjunga innan han kommer igen. När man
har så slösande rika naturgåfvor är det ju eget att man ej
vill bli en första rangens konstnär, när man kan det.
Det torde dock vara tvifvel underkastadt om hr E. kom-
mer igen. Han lär vara svårliga förtörnad på Stockholms-
publiken och lät denna beskedliga publik snart sagdt klappa
händerna af sig för att få fram honom. Och sällan kom
han fram. Efter Judinnans tredje akt var det ett klappande
utan all ända, då slutligen ridån gick upp och de begge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
