Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
den ficka, hvars lefnadshistoria jag höll på att förtälja.
Ingen menniska i verlden behöfver skämmas för henne, vore
hon än tusende gånger ringa och fattig.»
»Men är du då alldeles splitter galen, eller hur är det
fatt: med dig?» Hos ’hr Laffiche tycktes häpnaden vinna
hand öfver ’munterheten. »Hvad är det för en roman: du
dukar upp för mig? Att gifta sig med en strykerska, som
— i af menniskokärlek fått ett barn ! Men, för fn i våld,
min Herre, vill ni att jag skall taga detta för kontant? Har
ni blifvit så klok, så är ni, med er tillåtelse, en gås.” Seså,
låt nu melodramerna vara, låt oss tala som förståndiga menni-
skor. Om du här eller der har en liten turturdufva, hvad
angår det mig? Behåll den eller låt den flyga, allt efter
behag. Men var så god och håll mig icke för en narr.»
»Fader», återtog den andre förargad, medan blodet steg
honom åt hufvudet, »om jag knutit förbindelser, som ej äro
efter ert sinne, hvems är felet? Jag har valt bland de menni-
skor, bland ’hvilka jag lefvat och, låt mig försäkra er det,
mitt val är ej af den sort, att det gör er någon skam. Om
jag icke visste, att ni talar om en person, som ni icke kän-
ner, så skulle jag ej dröja här ett ögonblick längre. Låt mig
säga er, att ni är i villfarelse. Er misstanke (Paul rodnade
då hån sade detta) är grym, förolämpande. Rose är tjugutvå
år, hennes fosterbarn nio. Detta är skäl nog, gudskelof, för
att utesluta alla smädliga förmodanden. Jag vill icke höra
henne förolämpas af någon, icke ens af er. Nu har jag att
fråga er om endast en sak: Vill ni gifva ert bifall till vårt
bröllop, ja eller nej. Men var öfvertygad om, att hvad ni
än gör och hvad ni än har i sinnet med mig, så släpper
jag icke min ficka.»
Tonen, i hvilken den unge mannen talade, hela hans håll-
ning tycktes göra intryck på fadren. Hr Laffiche öfverlade
med sig sjelf: Han begrep i sjelfva verket, att hans son, på
hvilket för honom obegripligt sätt han än var bortkollrad af
fruntimmer, stod i begrepp att begå en dumhet. Men att
kämpa mot strömmen, skulle väl det gagna? Förälskade
äro ett slags hypokondrister. Ju mer man söker taga deras
qval ur hufvudet, ju fastare hänga de fast dervid. Bäst då
att hålla med dem och söka så småningom afleda deras tan-
kar. Hr Laffiche var af flera skäl angelägen att vinna sonen
för sig. Derför återtog han i en annan ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
