Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
918
bordet, det fina porslinet, de slipade kristallglasen, kortligen
beqvämligheten, rikedomen, ’konstalstren till förhöjande af
det sinliga välbehaget, till odlandet af smaken — hvilket
allt så småningom blifvit den rikes behof — utsträckte sig
mot den unge mannens hjerta såsom mjuka gvinnoarmar.
Det var honom till mods, sedan den första förlägenheten,
tack vare hans värds fina takt, var viken, som om han glede
hän öfver en jemn vattenspegel i en beqväm gondol. Hvil-
ken ljuf förnimmelse efter så många års umbäranden och
kamp. Rose var med, sittande vid hans sida. Likt prinsen
i sagan: förde han henne omkring i underlandet. Frukosten
var knapt slutad, förrän han drog fram med sina giftermåls-
planer; den unge mannen framhöll med värme sin fästmös
ädla karaktär, den tacksamhet han var skyldig henne. Men
under berättelsen förlamades hastigt hans tunga genom det
underliga minspel, hvarmed hans fader behagade ledsaga
dessa utgjutelser. Den gamle hr Laffiche blinkade nämligen
så skalkaktigt, gaf under berättelsen så många med afseende
på ämnet mindre passande tecken till munterhet, att berät-
taren kom af sig, och plötsligt tystnade.
Hans fader såg tigande framför sig med ett spefullt
uttryck 1 de -halfslutna ögonen. Förande pekfingret långsamt
till näsan nickade han åt sonen att fortsätta.
»Jag tror», utbröt denne halft förlägen, halft förtretad,
»jag tror att. vi icke förstå hvarandra. Jag talar om min
blifvande hustru».
»Ja — — ja — väll» fnittrade hr -Laffiche.
»Törs "jag fråga, hvad ni finner för löjligt i hvad jag
säger?»
»Löjligt . . .?» Fadern stirrade sin son i ansigtet med en
så oförstäld häpnad, som någonsin en menniska visat vid
anblicken af något besynnerligt natårunder. Derpå öfver-
väldigad art det komiska i situationen, lät han sig falla bak-
länges i länstolen och skrattade så att han skakade.
Paul stod bredvid bordet, blek och darrande af kufvad
vrede, väntande på att detta utbrott af munterhet skulle taga
slut. När hans fader åter rest sig upp, trädde han närmare
intill honom, och läggande tonvigt på hvarje ord för att ej
lemna rum för något missförstånd, sade han:
»Det tyckes, min herre, som om ni icke vill förstå mig.
Jag kom i går hit icke för att tigga er om gunst och gåfvor
utan för att anhålla om ert bifall till mitt giftermål med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
