Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
»Du sökte och begärde mig, när du var en fattig arbe-
tare, Paul, och jag en fattig flicka. Om jag nu vid förändrade
förhållanden ej längre "kan vara för dig, hvad jag hitintills
varit, så vet du, att: du ärsfri. Frukta icke att jag skall
göra dig någon förebråelse. Jag skall hålla af dig hela mitt
lif, men hellre än att stå dig i vägen önskar jag, att du
måtte tänka på mig, som på en flicka. ... som höll dig för
kär, för att hon skulle vilja förstöra ditt lif.»
Det kostade på det arma barnet att få fram dessa ord,
ty hennes hjerta sammanpressades vid tanken på att skiljas.
Mannen, till hvilken de voro riktade, kände sig djupt träffad
deraf. Detta lugna, oegennyttiga, förståndiga drag af den han
älskade väckte hans beundran. Han hade väntat sig lidelse-
fulla scener. Bragta i rörelse började hans känslor att flöda
och -spolade. i ett ögonblick bort alla betänkligheter liksom
alla luftslott. Och såsom det plägar ske hos älskande, gick
hans uppskattning af det nobla i Roses drag hand i hand
med en viss känsla af sårad egenkärlek öfver att hon så
lugnt kunde tala om att skiljas från honom.
»Afstå ifrån dig för något eller någon i veriden? —
aldrig? Hellre arbetar jag med mina händer intill min sista
dag än jag mister dig. Hvem har gjort mig till en belåten
och lycklig menniska? Huru: skulle det gå mig här i verl-
den: titan dig? Hvad mig. beträffar. » så lugnt som du
yttrar dig öfver en skilsmessa, skulle jag aldrig kunna ...»
Hon såg på honom. Han blygdes och fortfor i lidelse:
fullston:
»Så menar jag icke. "I hela Paris fins ej ett hjerta så
ädelt och trofast som ditt... Och hur kan du då tro, att jag
skulle vara nog obetänksam, fåkunnig, ja rent af dålig att
kasta bort det? För välstånd, rikedom? Hvad nytta hade
jag deraf, om jag måste mista dig? Hellre min arbetareblus
och dig i mina armar, än herremansrocken och ej mer dessa
glada, svarta ögon, ur hvilka kärleken strålar emot mig, ej
mer dessa små händer (han fattade och kysste dem), som,
det vet Gud, skyddat mig för dårskap och obehag. Allt med
dig eller ingenting utan dig. Oss båda skall han mottaga
som barn, eller ock upphör jag att vara hans son. Kan du
tro att jag skulle kunna öfvergifva’ dig?»
Han drog henne ned på sitt knä, lät hennes hufvud
hvila på hans arm på samma gång som han lutade sig ned
öfver "henne, så att "hennes kind vidrörde hans. Så, tätt vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
