Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattigdom — så ryckte fadern endast på axlarne. Det förtröt
hr Laffiche aft se sin son så hallstarrigt hålla fast vid hvad
han kallade en nyck. Och inga tecken visade sig, att ar-
betaren så snart skulle blåsa till reträtt. Men den som fått
smaka på en bättre rätt, återgår icke gerna till den gamla,
tänkte fadern. Delande sin tid mellan omsorgen om sina
affärer, i hvilka ban så småningom började inviga sonen, och
i sökandet efter förströelser, som för den unge mannen egde
nyhetens behag, sträfvade ham att så småningom lösgöra denne
ur hans gamla band. Han, dref: detta ända derhän; att vår
vän befann sig som i ett rus, när han efter nära två måna-
derg frånvaro återkom till Paris. Der uppenbarade sig hvad
fadern hade väntat och hoppats — en känsla af afstånd, en
viss smärtsam förvåning vid återseendet af sina gamla vänner.
Han var icke samme -:man, som när han för kort tid sedan
lemnade : dem, de ej de samma, som då de sade honom
farväl.
Madame Friquets våning var alldeles förändrad; ett
borgerligt drag låg utbredt deröfver, som han aldrig förut
lagt märke till, men som nu genast sprang i ögonen. Den
goda frun sjelf, kommande ut från sitt lilla kök, röd af
hettan 1 spisen, medförande lukten af lök i sin hvardags-
drägt, var icke mer den dam, till hvilken han hade sett upp;
hon hade blifvit en borgarfru, tjenstaktig, godhjertad, akt-
ningsvärd — allt hvad man vill, men likväl en borgarfru.
Han stirrade på henne med förfäran, frågande sig sjelf, hur
det kom sig, att han fann henne så förändrad. Hennes mans
narraktigheter framstodo nu för honom i det förhatliga ljuset
af lättsinnigt skräfvel. Två månader förut hade han känt
sig hedrad af att få vara tillsammans med denne gamle narr.
Vår blick på menniskorna beror på den plats, på hvilken
vi stå. Varder ens egen figur framskjuten i förgrunden,
hvem ser sig icke då om efter kamraterna, som blefvo efter,
hvem drager väl icke då synlinien öfver deras hufvuden. En-
dast få menniskor undgå detta sinnenas bedrägeri af sam-
fundsperspektivet. Desse få äro de verkligt store.
Hvad Rose beträffar hade hon förlorat något. Han fann
henne mera alldaglig än förut. Sväfvade väl för hans själ
de andras retande konster, när han såg enkelheten i hennes
karaktär och klädsel. Smakade den fadd, den okryddade
passionen? Dessa intryck kunde imellertid icke, så hoppades
han, blifva varaktiga, förkastade som de voro af hans bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
