Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
jag. Han led af denna inbillningens och sinnenas utsväfning,
ty hans hjerta rördes af flickans hållning, som var obesvärad,
naturlig och värdig. Hon antydde hvarken genom blick
eller uppförande, att han var förändrad mot henne. Hennes
ögon strålade af ömhet, när hon hängde om hans hals. Hon
grep hans hand, tryckte den till sitt bröst — han måste
lägga sitt -hufvud på hennes axel, berätta: — och så var
det godt.
Bäfvande tillbaka för hvarje afgörande steg, kastad hit
och dit mellan sina skimrande drömmar och sin kärlek till
Rose, gjorde han hvad alla. svaga naturer göra under lik-
nande förhållanden. Han sökte bedraga sig med osanning
för att kunna känna sig tillfreds med sig sjelf. Hvem an-
stiftar väl mest ondt och förtret här i verlden, de svaga,
goda menniskorna eller de erkändt dåliga? HEldigare varda
hans bedyranden om trohet, varmare och innerligare hans
försäkringar om tillgifvenhet, i den mån tron på hans egen
viljekraft och motståndsförmåga slappas. Dels för att bespara
sin fästmö smärta — och sig sjelf anblicken deraf — dels
för att ej råka 1 motsägelse mot hvad han skriftligen lofvat
och försäkrat, låtsade han, som om hans fader, till hälften,
ja mer än till hälften uppmjukad, stod i begrepp att gifva
efter. Ännu en gång före den sista vågade Rose en antydan
om att göra slut på deras förbund. Hon besvor honom att
säga sanningen, och icke af missförstådd barmhertighet leka
med henne. Men hon hade den aftonen ett så förtjusande
utseende, rörelsen förlänade hennes ansigte ett sådant behag
att Paul förtrollad och vekhjertad med eder och kyssar tog
henne dessa tankar ur hufvudet. Så: går det till: man
menar verkligen hvad man säger — i det ögonblick man
säger det.
Ett par dagar senare smögo sig åter andra intryck genom
dörren till hans hjerta, som alltid stod på glänt. Striden i
hans inre uppflammade på nytt. I begrepp att afresa hade
hr Laffiche senior sagt sitt sista ord: »välj mellan flickan
och mig».
I sitt hjertas trångmål och för att göra slut på vacklan-
det, som vardt honom odrägligt, hade han med ett tag afhuggit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
