Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Rose och Fadette, af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
940
väsen. För madames pensionärer, som voro förtrogna med
Roses öde, var den stilla, okonstlade flickan, som så anstän-
digt gick sin väg fram, en behaglig företeelse. Den, som
mötte henne i trappan eller träffade henne i madames för-
mak, var det ett nöje att få taga af sig hatten och göra en
djup bugning för henne. Det var verkligen ett nöje, ty bug-
ningen besvarades med ett »bonjour monsieur», hvars mjuka
timbre klingade som den ljufvaste musik. — Då kom kri-
get med sin oro och sina vedermödor, AG med sin
hungersnöd och" sina umbäranden af alla slag. . Hade bara
den lustige hr Friquet lefvat för att se sina preussiska töl-
par och skräddare vid verket! De båda fruntimmerna för-
drogo hjeltemodigt eländet af belägringen, fastade spartanskt
och beto beslutsamt i det bläcksvarta brödet. Madame an-
märkte, att tänderna blefvo vackrare deraf. De skulle stråla
så mycket gladare, när qvinnorna 1 Paris på de befriade val-
larne snart skulle skratta åt de aftågande preussarne. Ack!
Efter belägringen kommunen! Madame’ Friquet kunde
ej fly; hon kunde ej lemna det hus, som inneslöt allt hvad
hon egde. Rose stönade hos Henne, men umbäranden och
släp hade böjt den späda gestalten. »Mina fötter vilja icke
med», klagade hon, »det är, som sutte det preussiska kulor
i dem». Dock släpade flickan sig fram. Hennes viljekraft
tvang de sjunk ande krafterna till en tjenstgöring, som de
skulle hafva vägrat en mindre modig. Slutligen gick det likväl
icke längre. Madame satt vid hennes jukbad Id och vakade or
nätterna vid hennes läger. - Dystert, ödsligt, utdödt var det
glada Paris. På gården nedanför var en skara kommunarder
lägrade, på gatorna herskade skräckvälde. Det kom dagar
då det var ett rent vågstycke att visa sig på gatorna. Men
madame lät ej afskräcka sig deraf. - Hon skred oförfärad
mot en vaktpost, som hade till uppgift att spärra utgången
till gatan. Intåget af Mac-Mahons trupper förestod, kom-
munarderna voro ursinniga och förtviflade.
»Ingen får passera här», ljöd det barskt.
»Jag måste fram. Jag måste - hemta läkemedel åt en
dödssjuk. Nej, ni får ej hindra mig. Så grym får ni icke
rara. Jag ber er, medborgare, låt mig komma fram, jag be:
svär er derom.»
»Ingen får passera — tillbaka!» skrek den befälhafvande
officeren. Ett gevär riktades mot den modiga qgvinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
