Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
grefvinnans missnöjda min förblef porträttet upp och ned-
vändt och grefvinnan måste aflägsna sig utan att ha sett det.
Dagen derpå blef seansen ännu tråkigare. Grefvinnan
började göra anmärkningar och gifva små råd angående mo-
dellens ställning och uttryck. Larsson kände hur blodet
teg honom åt hufvudet och han var nära att ge luft åt den
rargelse som kokade inom; men han beherskade sig och
nöjde sig med att säga grefvinnan, att den ställning hon
föreslog ur konstnärlig synpunkt var omöjlig. Målningen
naturligtvis denna gång lika illa, ja sämre än förut:
Han erfor samma känsla af faddhet och leda vid sitt arbete,
som man känner vid en smekning som ges af gammal vana,
utan själ och värme:
På detta sätt förflöto ungefär fjorton dagar. Gabrielle
och grefvinnan kommo regelbundet tre gånger i veckan, men
målningen gick trögt och maskinaktigt, blotta medvetandet
om grefvinnans närvaro beröfvade den unge artisten all ar-
betsglädje. Och dock vågade han ingenting säga; otaliga
gånger -hade han på tungan en otålig försäkran, att han ej
kunde måla om han ej finge vara ensam med sin modell,
men orden ville ej gå öfver hans läppar.
Slutligen en: seansdag hade grefvinnan sin migrän och
Gabrielle, hvilken alltid betraktade dessa -hufvudvärksdagar
som fridagar, — begaf sig utan moderns vetskap till Lars-
sons atelier.
Nu blef det en annan fart i målningen; Larsson kände
ånyo vakna denna tjusning som han erfarit på balen, och
som kommit honom att skjuta åt sidan ’de otaliga arbeten
hvaraf han för närvarande var öfverhopad, för att få måla
den unga flickans porträtt. Fri från de mörka granskande
ögonen, hvilkas blickar hvilat. så tryckande öfver honom
och hans arbete, kunde han nu: obehindradt studera det
vackra ungdomliga ansigtet i dess finaste och själfullaste
drag. Han uppfångade alla de skiftande uttryck och färg-
nyanser som flögo deröfver, och sökte att fasthålla dem på
duken. Han studerade det karakteristiskt egendomliga i
hennes hållning, hennes sätt att bära hufvudet,- att lägga
händerna, han uppsnappade det minsta lilla skönhetsdrag i
hårfästet, i örats form, med ett ord sagdt: allt det själfulla,
det karakteristiska, som i grefvinnans närhet varit som en
död bokstaf för honom, fick nu lif och betydelse.
Ur Dagens Krönika. VIII, 1, S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
