Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
902
ett sådant förakt om skönheten, — svarade hon småleende,
— jag trodde att ni mera än någon skulle vara känslig
derför?
— Och hvem har sagt att jag icke är det? — invände
han häftigt.
Hon betraktade honom med en undrande blick.
— Jag tycker ni har hela tiden icke gjort annat än
bevisat mig hur värdelös, ja nästan föraktlig skönheten är?
Han svarade ’ej. Det blixtrade till i hans ögon och
han öppnade munnen, liksom hade ett svar legat på hans
läppar; men han slöt den ånyo hårdt, och började ifrigt måla.
— En gång, — sade han slutligen med låg röst och
utan att se på Gabrielle, — ifall vi bli mera bekanta, skall
jag förklara för er hvad jag menar.
Gabrielle hade ingenting att svara på hans ord, men
inom sig undrade hon, om han verkligen var fullt upprik-
tig 1 sin likgiltighet för skönheten, om han icke snarare
talade så, för att vara originell och imponera på henne?
Han fortsatte emellertid att måla under tystnad, och han
målade så ifrigt och med så mycken kraft, att han på denna
seans hann att gifva mera lif och uttryck åt bilden än under
alla de föregående. —
En söndagsmiddag strax derefter blef Larsson för första
gången inbjuden i det grefliga huset. Han gick icke dit
utan hjertklappning; han var visserligen van att umgås i de
finaste kretsar och med framstående personer, men det fans
hos honom en skygghet, en blyghet, som .låg i hans blod,
som han kände att han aldrig kunde öfvervinna, och som
han brukade bemantla med en sträf stolthet, hvilken gjorde
Konom otillgänglig för menniskors vänlighet.
Grefvinnan var i hela sitt uppträdande, i hvarje ord
och rörelse personifikationen af förbindlighet och älskvärd-
het. Men det låg i denna öfverdrifna hjertlighet, i hennes
beständigt upprepade: »sitt, bästa herr Larsson», »för all del
tag litet mera, snälla herr Larsson», »drick, min goda herr
Larsson», etc., någonting som retade Larsson, — ett slags
nedlåtande omsorg att han skulle finna sig i ett så förnämt
sällskap, att han icke af idel häpnad skulle glömma sitta,
röra sig, äta och dricka, som hade den verkan att han blef
mera än vanligt stel och oåtkomlig.
Äfven baronen inlade i sitt sätt samma öfvermått af
älskvärdhet. Han ansåg sig genast förpligtigad att taga hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
