Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
öm den unge artisten, hvars stelhet han ansåg härröra af
en naturlig känsla af vördnad och beundran, och han bör-
jade således, i den fasta tron att Larsson ej kunde yttra
sig I något annat ämne än estetik, att tala med honom om
målning, hvaröfver han utbredde sig med denna nästan rö-
rande sjelftillit, hvarmed en del personer tala om saker, som
de icke det minsta förstå.
Larsson svarade just ingenting; då och då gjorde han
;n liten böjning på hufvudet och gaf den hygglige baronen
en föraktfull ironisk blick. »En sådan idiot», tänkte han
inom sig, då baronen, i den dubbla lyckliga öfvertygelsen,
först att han hjelpte Larsson att öfvervinna sin blyghet, så
att han för den skicklige artisten ovilkorligen måste framstå
som en estetiskt bildad ung man, 1 vältaliga ordalag lof-
prisade en tafla, som recensenterna berömt, men som arti-
sterna och särskildt Larsson djupt föraktade.
Utom Larsson var endast en person inbjuden som mid-
dagsgäst. Denne person var ett gammalt original, som för
närvarande utgjorde ett slags appendix till den grefliga fa-
miljen. I sin: ungdom hade han varit handsekreterare åt
grefvens far; då denne dog, kom han i samma egenskap till
en excellens, med hvilken han i nära tjugu år tillbragte sitt
lif i Europas förnämsta hufvudstäder och hos hvilken han
samlade litet penningar samt lärde sig att tycka om ett om-
vexlande lif med sqvaller och intriger. Slutligen, efter excel-
lensens död, hamnade han på ett af den nuvarande grefve
Deylens gods, der han blef utnämnd till intendent, ett slags
sinekur som grefven anordnade åt honom, till ersättning för
att han gjorde grefven små tjenster i vissa ömtåliga för-
hållanden, att han gick ärenden och höll i garnhärfvor åt
grefvinnan och att han hjelpte det grefliga herrskapet att
skratta, då de hade svårt att sjelfva hitta på något roligt.
Herr Krona, — egentligen hette han Andersson, men
som han tyckte att detta namn var för tarfligt för en per-
son i hans samhällsställning, kallade han sig sedan många
år tillbaka vid det mera aristokratiska namnet Krona, —
var nu en liten, mager herre, af fullkomligt okänd och obe-
stämbar ålder. Hela hans person, på hvilken för öfrigt
allt som med det ringaste sken af sanning kunde vara löst,
förskref sig från en annan fabrikant än naturen, bar den
mest egendomliga pregel af det lif han fört. Genom sitt in-
tima umgänge med förnäma personer hade han så små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
