Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
att inga menniskor voro så lyckliga, så intressanta, så fria,
fulla af lifsglädje, £om artister, och de känslor af blandad
yfikenhet och nedlåtenhet hon i början erfarit för Larsson
ro nu förvandlade till beundran och intresse. Atelier-
uften hade berusat henne; hon älskade detta rum med dess
stämning af »boheémien», dess pikanta anordningar, så olika
de regelmessiga, stela omgifningar, hvarvid hon var van.
Detta hindrade icke att hon mellan honom och sig be-
ligt kände och såg en oöfverstiglig afgrund. De till-
e olika slag af menniskor, de voro från början bestämda
t vandra på helt och hållet skilda vägar, hvilka likt tvenne
wrallela linier aldrig kunde sammanfalla.
Hon tyckte emellertid att hon denna vackra vårafton,
då de ostörda promenerade tillsammans, kommit honom när-
mare än någonsin. Fri från moderns bevakande öga, som
ständigt lade ett onaturligt band på henne, fri från fäst-
nnen, som hon visste många mil borta, kände hon sig
gdomligt glad och otvungen, och pratade mera oförbehåll-
mt än hon annars brukade. Hon kände inom sig en så
trotsigt eggande glädje vid föreställningen om hvad modern
och fästmannen skulle säga, ifall: de visste om denna pro-
menad. .
Sedan Gabrielle och Larsson ,en stund talat om likgil-
tiga saker, gerinrade hon honom helt oförberedt om det löfte
han en gång gifvit henne, att då de blifvit mera bekanta
berätta hvad han menade med sina besynnerliga åsigter om
skönheten ?
Han svarade ej genast; han endast såg på henne und:
rande och forskande. Det tycktes förvåna honom att hon
så långt efter erinrade sig hans ord.
— Säg mig, — sade han slutligen, utan att ha besvarat
hennes fråga, — skulle ni vilja sitta som modell åt mig?
v—Som mMmodell?: — upprepade: hon tvekande. Hans
förslag smickrade henne, men det fans ändå någonting deri,
som oangenämt berörde hennes -stolthet. — Och till hvad
skulle jag vara modell?
Till en tiggerska.
Gabrille spärrade häpen upp ögonen. I tankarne hade
hon genast börjat sysselsätta sig tridd en så helt olika, för
hennes fåfänga mera til Ilfredsställande bild.
Inte passar jag till en tiggerska, — svarade hon
litet misslynt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
