Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvari de rika och lyckliga sitta fast, och som ändå inte
hindrar dem att tala om religion och kristlig kärlek, hvaraf
de icke förstå mera än den der stenen...
Härmed slog han sin käpp mot-en gatsten, och det
hårda, kalla ljud han härmed framkallade, ljöd som ett eko
af hans tankar.
— Och hur vet jag det? — började han åter samma
kretsgång, — kanske de äro mycket bättre, mycket kärleks-
fullare? Kan någon menniska egentligen döma öfver mera
än en enda, och det är öfver sig sjelf? Och :mätes icke allt
efter de pund: man fått? Och hvem kan då begära annat
än ett minimum af förnuftiga åsigter och goda gerningar af
t. ex. grefve Deylen?
Han smålog åt denna sista föreställning; minnet af sam-
talet i grefvens salong stod ånyo upp för honom.
Under dessa tankar hade han kommit till sin port; han
gick dock icke upp till sig, han föredrog en promenad: den
rackra vårgvällen. Länge gick han och flanerade på skepps-
holmsbron, ända tills han träffade på” några vänner, med
hvilka han tillbragte återstoden af aftonen.
Efter ännu rågra seanser var Gabrielles porträtt färdigt
och mycket lyckadt. Grefven, grefvinnan och fästmannen voro
storförtjusta, gåfvo sitt bifall att porträttet fick exponeras,
öfverhopade Larsson med artigheter, bjödo honom åter igen
på middag — denna gång 1 stort sällskap —- samt bådo ho-
nom ändtligen under sommaren komma ut till deras egen-
dom, för att taga studier, hvilket han också lofvade.
En eftermiddag i slutet af maj träffade Larsson Gabrielle
ute. Emot vanligheten "var hon ensam —- hennes fästman
var bortrest och grefvinnan hade sin hufvudvärk — Larsson
gick derför fram till henne, helsade och följde henne derefter
uppåt Drottninggatan.
Den unga flickan kände sig i början besvärad öfver -’säll-
skapet, men så småningom försvann detta tvång. Han var ju
artist, det var således något »särskildt) med honom, det var
någonting helt annat än om en gardeslöjtnant promenerat så
här med henne: Och dessutom, — hon ville ej afstå från
denna promenad, hon erfor i hans närhet en känsla af fri-
het och sorglös glädje, som hon aldrig förr erfarit, men som
seanserna i ateliern och samtalen med Lårsson så småningom
uppväckt hos henne. |
Det hade efter hand blifvit nästan en fix idé hos henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
