Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hur man bedömmer konst, när man är »Ignotus»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
land
Och att man då får till svar:
»Det är icke heller hans fack. Hans uppsats framträder
ju utan anspråk. Man kan inte begära» ete. etc.
Tänken er att någon uppträdde med afgörande domar inom
andra brancher, till exempel i ekonomiska frågor, utan att ha
studerat sig in i saken! Skulle hans uppenbara misshugg då
urskuldas af förklaringen att han uppträder utan anspråk?
Typen för den svenske »konstberidaren> är alls ej den
afundsamme man, som Ernst Josephson visade oss i sin lilla
onda uppsats i G. af Geijerstams Revy, ej en man som betraktar
allt hvad konstnärer heter med fiendtliga blickar och hugger
dem i hälarne för hvarje steg de taga, utan tvärtom en ganska”
förbindlig herre, som aktar sig för att kompromettera sig genom
att tala emot vinden, när det är fråga om konstnärer med auk-
toritet, och som gerna vill hålla sig god vän och gynnare till
de hvarandra mest motsatta riktningar inom konsten. I hans
verksamhetsområde utgör konsten en så underordnad del, att han
blott föga har tid, kanske i något fall ej ens bryr sig om att
egna sig deråt, studera sig fram deri, taga del af hvad man
ute i verlden tänker och säger, hvilka nya åsigter der träda
fram och kämpa för tillvaron m. m..
Att den svenske konstkåsören kan påpeka mer än en giltig
förmildrande omständighet för att han skrifver så som han
skrifver, skall jag gerna medgifva oombedd. . Men jag påstår
att vi ha rätt att i en kritisk studie lika väl som i ett konst-
verk söka personligheten... Den kritiker, som ej lägger kritikens
måttstock på sin egen kritik och som ej gifver sig sjelf i sina
studier, liksom han fordrar att konstnären skall gifva sig sjelf
1 sina arbeten, han är ej annat än en literär handtverkare, som
skrifver gud vet hvarför.
Och hvad nu Ignotus beträffar: inte är det billiga qvick-
heter publiken behöfver höra om konstverken. Den enda be-
hållning läsaren får af en sådan slags kritik är på sin höjd den
tanken om anmälaren: »se hvad han kan», alldeles samma
lager och eklöf — en skön tanke, antagligen upprunnen hos skulptrisen,
som är fru Ahlborn. Men den hvita, nakna qvinnan — som jag först ansåg
vara en personifikation af den nakna sanningen, men som i katalogen kallas
Längtan — sitter vridande sina händer och stirrande skygg och med fasa
på den lageromvirade tronskalden.
Det komiska intryck, hon gjorde, placerad just på förgården, och det
strängt akademiska intryck, porträttmedaljongen ingaf, utgjorde till sammans
en händelse, som såg ut som en tanke. Jag kan väl inte tro att någon liten
smula af spjufvern fanns qvar hos ordnarne af utställningen?
SEEK
RE RE ER gp
mn LA ora ÄRA ÄN Are
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
