Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
heligt nit förbjuda det farliga tilltaget -— kyrkan kunde ej
upplåtas naturligtvis (tout comme chez ——) men med italiensk
slughet förstod den nitiske kyrkans son att så bedrifva att gli
artisti icke fingo någon lokal för Requiem. För den sedelärande
Traviata eller Rigoletto — mycket gerna, men Requiem — basta !
Bannstrålen träffade visserligen icke il maöstro — men vreda
ord sparades icke.
Å andra sidan har Requiem haft beundrare, som i sin italien:
ska fanatism nästan uppträdt som verkets — farligaste fiender.
»Det förnämsta kyrkomusiken någonsin främbragt — HSeba-
stian Bach återuppstånden och förädlad (!) — århundradets
musikaliska kulminationspunkt — Italiens stolthet och ära» m. m.
gifva ett svagt begrepp om dessa på originalspråket långt mer
glödande beundrande haranger.
Om man nu skall söka en opartisk medelväg mellan dessa
vidt skilda uttalanden, så torde man icke alltför mycket irra sig
om man säger att Verdi som oratoriekomponist i sin helhet öfver-
träffäs af Rossini, som likväl är honom underlägsen i detaljer.
Som bärare af den äkta kyrkostämningen är Rossini lyck-
ligare. Utom Gounod har ingen så väl som Rossini förmått
uttrycka den specielt katolska kyrkoandakten. Dennes ingre-
dienser äro som man. vet delvis af rätt verldslig yttre natur,
hvilken omständighet mer än väl afspeglas i musiken, mer i den
lätte frivole Rossinis än i den fromme pietetfulle Gounod, som
för öfrigt står särdeles väl i vantarne hos det högre klereciet
och hvars lilla dgtourderie i »Mireille» (der G. de fromme till
stor’ ängslan införde en del af liturgien — mellan kulisserna)
nu längesedan är glömdt.
Denna mystiska halfdager, detta egendomliga, genom färgade
fönster brokigt och svagt spelande solsken, rökelseångornas narko-
tiska doft och fantastiska ringlande högt upp i de konturlösa
hvalfven — med ett ord hela denna mästerliga mis-en-scåne hvar-
med det katolska presterskapet ljuft inlullar sinnena, betager för-
ståndet och smeker hjertat — allt detta finnes föga i katoliken
Verdis komposition, ja lutheranen Söderman har det nästan mer
i sin jemnbördiga Messa.
Verdis andakt är/så att säga af mer allmänmensklig natur.
Deri tonar en fri religion, en religion utan dogmer, bann och
interdikt, en religion utan messhakar, kräklor och mitror — vare
sig katolska eller lutheranska.
Likasom en menniska kan vara sannt religiös utan att hylla
någon utpreglad kyrka, församling eller sekt — så är ock Verdis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
