Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Än en gång våra rangförhållanden. Kulturhistorisk studie af Marcellus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
a
visa, de nya bestämmelserna icke allenast tangera grundlagen
utan ock direkt strida rot dess bud. Eljest har alltid varit
vanligt, att sådana rangfrågor, som beröra de två högsta rang-
klasser, om hvilka stadganden finnas i regeringsformen, före-
dragits inför k. m. i statsrådet på civildepartementets föredrag-
ning och att sedan ordentligen kontrasignerade »kungabref»
saken utfärdats. Denna väg har man nu’försmått och om än
det må medgifvas, att det väl vore riktigare och mest i sin
ordning att regeringen må befrias från sysslandet med rang-
bestämmandet och att detta helt och hållet öfverlemnades åt
konungen att på sätt, honom godt synes, ordnas, måste dock,
så länge rangbestämmelser finnas med grundlags hägn, också de
vanliga formerna iakttagas.
Såsom bekant är, stadgar 2 34 regeringsformen, att »stats-
ministern och ministern för utrikesärendena innehafva rikets
högsta värdighet och statsråden den närmast derintill». Nu |
man visserligen tycka, att det är mindre lämpligt att dylika bud
intagas i rikets förnämsta grundlag, och jag medgifver detta allt
för gerna, men det är nu ett faktum, att denna bestämmelse
ohjelpligen står der och kan icke bortresonneras. Vi få således
taga saken sådan den är. Af stadgandet framgår sålunda, att
främst i rang stå de båda ministrarne och »närmast derintill»
statsråden. Man kan näppeligen af detta draga annan slutsats,
än att ingen får i fråga om rang stå mellan ministrarne och
statsråden. Men detta har man alldeles icke stält sig till efter-
rättelse. Man har i samma rangställning som den, i hvilken
stats- och utrikesministern stå, äfven ställt riksmarskalken ehuru
grundlagen icke med ett ord omtalar någon dylik funktionär.
Och icke nog bärmed, utan man har i detta afseende gått så
långt, att norske statsministern fått träda fram till samma höga
rang. Då härtill kom, att man räknade de fyra funktionärernes
rang inbördes efter deras fullmakts datum, så skulle under Posse-
ministeren den både ömkliga och löjliga fataliteten hafva inträffat,
att derest vi icke till all lycka haft en riksmarskalk, som kunde
uppvisa en justitiestatsministersfullmakt från 1848, så hade
första platsen i fråga om rang i Sveriges land och rike intagits
af — en norsk man, ett i sanning bedröfligt vittnesbörd på den
ringa känsla för vår svenska nationalstolthet, som nu för tiden
gör sig gällande. Jag tycker mig se, hvad det skulle blifva för
larm och väsen i Norge, om en dylik hederspost skulle kunna
tillfalla en svensk, och jag erkänner fullkomligt, att norrmännen
egendomliga form här begagnats, som, efter hvad jag sedan skall
RI
EE
>ANn
Ian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
