Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
— Högst intressant person, — hviskade herr Krona åt
grefvinnan, — artist jusqu au bout des ongles. |
Endast under seanserna med Gabrielle var Larsson mera
talför. Han berättade för henne små historier, små drag
ur sitt förflutna lif, nästan alltid vemodiga och sorgliga, och
han njöt då han i den unga flickans ansigtsuttryck fram-
lockade liksom en reflex af de vemodiga minnen han åter-
kallade.
— Men vill ni icke säga mig hvad taflan föreställer
och hvem den der qvinnan är? — brukade Gabrielle fråga.
— Jag tycker att jag har liksom en liten rättighet att få
veta det? — tillade hon småleende.
— Ja, men inte än, inte än. Låt mig få måla litet
till, låt mig få komma in i det rigtigt, så skall jag berätta
för er historien om min tafla.
En dag, då han en lång stund målat tyst och ifrigt,
lade han plötsligen ifrån sig paletten och kom och stälde
sig bredvid Gabrielle.
— Hur är det med er i dag? — började han och £fixe-
rade henne på detta obesvärade sätt som var honom eget,
— ni ser trött ut, har ni inte sofvit godt i natt?
— Jo tack, — svarade hon småleende, — det har jag
visst. Jag sofver gudskelof alltid godt.
— Det är mera än jag kan säga, — jag sofver tvärtom
nästan alltid illa. Mitt nervsystem är så oroligt, ... för
mycket tankearbete, för mycket grubbel. Det är en förban-
nelse för oss, själsarbetare, att vi ha förlorat förmågan att
hvila. Vi inbilla oss att vi skola bota en öfveransträngning
genom en tids hvila, att när det och det arbetet är afslutadt
i
skola vi rigtigt taga oss ledigt och vara i ro, — men det
går inte, våra nervcentra — för att tala med Max Nordau,
— ha kommit i en sådan vibration, att de icke mera kunna
lugnas. Och så dömas vi i smått till den vandrande judens
öde; vi längta efter hvila, men hvilan är omöjlig, vi måste
ständigt, rastlöst arbeta.
Han ’gick ett slag genom rummet, stälde sig framför
staffliet och betraktade duken med sammandragna ögonbryn.
Derefter kom han ånyo fram till Gabrielle.
— Ni kan ej tro hvad jag hade för en underlig syn i
natt, — sade han med en nervös, dämpad ifver i rösten, —
vill ni höra den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
