Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rr VN
: 201
— Ja, gernäa, — svarade Gabrielle på en gång förvånad
och nyfiken.
Han tog en stol, slog sig ned bredvid Gabrielle, och
började efter några ögonblicks tystnad, under hvilka han en-
vist fixerat golfvet:
— Jo, jag tyckte att jag befann mig i ett rum, unge-
fär tredjedelen af det här och ungefär hälften så högt. Det
var mörkt och fuktigt derinne; på ena sidan fans ett fönster,
mera likt en källarglugg, och derigenom föll halfskymningen
in, och mellan de otäta springorna insipprade ett kallt drag,
som stack likt synålar i den qvalmiga luften. Ty fastän
man frös härinne var luften tjock och Qvaf. Ty vet ni
hvad man eldade med? Icke med ved, icke med kol,
utan med sin egen utdunstning, med den osunda andedräg-
ten från alla de menniskor, som krälade om hvarandra,
män och qvinnor och barn i en röra. Jag sjelf satt in-
klämd i en vrå, jag mins att jag tyckte om att sitta så att
ag hade ryggen betäckt, — bredvid mig låg en qvinna, hon
völl- min hand i sin, och jag tänkte oupphörligt på, att om
jag bara sluppe att hålla i hennes iskalla hand, skulle jag
j
]
inte frysa så, men jag nändes inte släppa henne... Jag
var emellertid icke sådan jag nu är... jag var en liten
gosse, knappast fyraårig, slö och förkrympt af lidande. En
underlig idé, inte sant? Medan vi sutto der kom någon in
i rummet; jag vet inte hvem det var, jag kan inte säga er
hur han såg ut, jag mins bara att han hade en stor juvel-
ring, som glänste då han rörde på handen, och som ingaf
mig en obeskriflig känsla af vördnad och beundran. Jag
kunde inte se eller tänka på någonting annat än ringen...
den blef så stor, så jättestor i min barnsliga inbillning.
Herrn med ringen grälade en lång stund på oss, slutligen
måste vi stiga upp och gå ut... jag tänkte på ingenting an-
nat än den stora ringen . . . allting var ett beslöjadt och dun-
kelt virrvarr, jag hade inga känslor, inga tankar . . . endast en
stor juvelring föresväfvade mig och inbrände sig i min hjerna
till ett outplånligt barndomsminne . ..
Han afbröt ett ögonblick sin berättelse, lutade hufvudet
i händerna och stirrade dystert i golfvet.
— Hur: underligt och nyckfullt intrycken fästa sig i
vår hjerna, — sade han slutligen drömmande och utan att
se upp, — jag mins ifrån den aftonen ingenting mera än
herrn med juvelringen. Jag mins ej hur vi gingo omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
