Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
flere gånger var nära att beröfva mig lifvet. Emellertid
räddades jag slutligen just af denna konst, som drifvit mig till
förtviflan. En afton, då jag gått ut, fast besluten att dränka
mig eller kasta mig ned för hissen eller något dylikt, fick
jag se en liten tiggarflicka med det mest sorgsna, undergifna
uttryck i sina ögon. För första gången på lång tid greps
jag af en inspiration, jag kände att här var ett lidande, som
var större och framför allt sannare än mitt eget, och jag
greps af ett oemotståndligt behof att fördjupa mig deri och
sysselsätta mig dermed. Jag målade den lilla flickan, och
jag var räddad från min förtviflan. Jag fick stränga kri-
tiker, 1 synnerhet från visst håll, der man kallade mig en
affälling, som Ööfvergifvit »den stora konsten», min tafla
blef svårsåld, och då den slutligen såldes inbragte den just
inga rikedomar. Jag nekar ej till att allt detta grämde mig,
men trots den harm jag kände, erfor jag en känsla af djup,
inre tillfredsställelse. Jag visste nu hvad jag ville, jag hade
ett mål för mitt lif och jag kunde derför måla med för-
nyad kraft.
— Och hvad var det ni ville, hvad är ert mål? —
frågade Gabrielle.
— Jo, det skall jag säga er! — utropade han häftigt
och reste sig upp, — mitt mål är att med min pensel be-
skrifva de fattigas lidanden, och beskrifva dem så som ingen
gjort före mig. Liksom den store ryske målaren Vereschagin
skildrar kriget och dess fasor, så skall jag skildra fattigdomen
och dess fasor, och jag skall göra det lika kallt, lika obarm-
hertigt, lika skarpt som han. Och minnet af allt hvad jag
lidit, af min olyckliga barndom, af min mors förnedring och
elände, skall bli mig en sporre, som aldrig lemnar mig
hvila! Jag skall måla, så att menniskorna rysa af del-
tagande och fasa, jag skall måla in de fattigas qval i de
rikas medvetande, jag skall bränna in bilder af nöd och
elände i. deras blickar, så att de aldrig bli dem qvitt, så att
de, midt under sina vällustiga fester, plötsligen se dessa
bleka skuggor stiga upp. Jag skall...
Han hejdade sig plötsligt och vände sig bort. Midt i
den brinnande ifver, hvarmed han talat, kom det öfver honom
en skygghet, en känsla af att han gifvit för mycket af sig sjelf,
att sin innersta, största tanke — drifhjulet i ens person-
liga tillvaro — bör man icke blotta för andras blickar, och
att om man gör det för någon, så har man, medvetet eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
